Ikväll har Rolfy fått lite motion. Ingen längre runda, men bättre en liten än ingen. Rolfy är min röda lilla dammsugare, som helt nyligen utrustats med en ny dammsugarpåse och därför suger otroligt mycket bättre (!) än innan. Hmmm, kan man dra någon parallell eller slutsats till detta fenomen? Nej, jag ska inte ägna någon offentlig tanke till det. Risken för övertramp/urspårning är uppenbar.

Mina käkar har också motionerats en del. Dels har några telefonsamtal avverkats och dels har de arbetat vid inmundigandet av både mat och nu senast mammas kanelbullar. Mums.

Nu blir det sanering av valda kroppsdelar och därefter sänggående. Alltså, inte gående i sängen, utan läggning i renbäddad säng. Skönt.

Jaha, det här var ett helt onödigt och ointressant inlägg. Håll till godo ändå och sov gott! 

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

När vi växte upp, lekte livet,
vi var evighetens hopp.
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli,
oförbrukat fri.

Somrar svepte fram,
jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt.
Hela livet var så skönt.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in I en vrå,

är himlen så oskyldigt blå.

Frusna på en strand,
Flög vi med drakar medans
tiden flöt iland.
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
himlen var så oskyldigt blå

Nu tar molnen mark.
Jag var förblindad av att solen sken så stark.
Men mina ögon kommer alltid le mot dig.
Kan det begäras mer av mig.

Himlen är oskyldigt blå,
djupaste hav likaså.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
det rår inte stjärnorna för.
Älskling, jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat, oss in I en vrå.
Är himlen så oskyldigt blå

Ted Gärdestad

Nu är vi åter hemma efter en mycket känslosam och stark upplevelse. Begravningen var verkligen vacker och intim. 

Vi var ett litet sällskap på sju personer. Begravningsceremonin genomfördes utomhus på kyrkogården. Platsen kan beskrivas som ett vackert uterum med himlen som tak (såklart) vid en större stenskulptur med en vattenfontän omringad av träd, buskar och blomarrangemang. Runt om fanns också gravar och i bakgrunden träd och vatten (sjön Barken). Gammaldags parkbänkar utgjorde sittplatserna. 

För pappa hade vi valt en blå kista med ett blomsterarrangemang med naturen som tema. På kistan fanns vattenspeglar med sandbotten, näckrosblad, ett fågelbo med dun, en gran, olika sorters gräs och mossa och en slags girland med röda rosor. Mot kistan stod ett kastspö och på marken framför den låg en kräftbur och ett arrangemang av olika sorters vass.

Begravningsentreprenören höll begravningen och vi hade anlitat en kvinna som sjöng och spelade gitarr fantastiskt vackert. Vi var mycket nöjda med valet av sånger som var: Som en bro över mörka vatten, My Way, Höstvisa (skynda dig älska), Himlen är oskyldigt blå (Ted Gärdestad) och Så skimrande var aldrig havet.   

Vädret var med oss och det höll uppe ända till de sista fem minuterna av ceremonin då regnet sakta började falla. Innan dess hade många tårar fallit... och tårar kommer väl att falla. Så är det ju i livet.

Och livet går vidare..

Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud,

men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.

Kinesiskt ordspråk 

...för begravningen. Snart ska vi iväg. Det känns jobbigare än jag räknat med. Natten var orolig med massor av olika drömmar. Pappa var bland annat på besök inatt och pratade lite med mig.

Just nu är det uppehåll och solen försöker titta fram. Hoppas det fortsätter så eftersom begravningen kommer att vara utomhus. 

Nu ska jag se till att sonen slår upp sina blå, att han kommer in i duschen osv. Blir nog bra att bli upptagen med lite annat en stund.

Stängde precis dörren efter en väninna och hennes sambo. De var hit med en fantastiskt vacker bukett med tillhörande kort. Jag är rörd.

Fylld och tom - motsägelsefulla känslor...

Jag känner mig till brädden fylld av känslor, som att jag ska spricka. Samtidigt helt tom! Fylld av sorg kanske det är... som jag inte tillåter flöda som den borde? Kanske annat också, som jag försöker hålla på en "lagom" nivå. Rädsla för att inte klara, överleva, inte stå ut, vara till besvär. Jo, det känns som att det stämmer.

Det är möjligt att tanken på morgondagens begravning påverkar mer än jag vill tillstå. Jobbdagen var stundvis outhärdlig. Små små, annars vardagliga händelser upplevdes idag som helt ohanterbara. Jag stod inte ut, var tvungen att dra mig tillbaka. Jag irriterade mig på småsaker, kunde inte fokusera och samla mig. Ville bara hem.

Nu är jag hemma. Har klarat av byxköp med sonen, matlagning och ätning *suckar* Nu sitter jag här och skriver och undrar samtidigt varför jag gör det publikt och inte i en egen anteckningsbok.

Tredje dagen på jobbet efter ledigheten. Det går låååångsamt uppe där i hjärnkontoret. Har svårt att fokusera på jobbet längre än 5-10 minuter åt gången. Måste försöka få till en grej, senast till ett möte kl 13 idag. Vet absolut inte hur det ska gå till.

En äldre man på en parkbänk

En liten pojke bredvid

De samtalar

Mannen dricker ur en ölburk

Pojken håller en halvfylld kasse

Pojken väntar...

... på ölburken 

De möttes och såg varandra