Jag kan inte benämna det på annat sätt än så. Börjar allvarlig fundera över om inte en bänkdiskmaskin skulle göra livet enklare för mig. Saker och apparater är inte vägen till lycka, men en diskmaskin - kanske lite. Jag älskar min tvättmaskin, kanske skulle också en diskmaskin bli älskad?

Nyduschad. Skönt efter stavgång och mat.

Trött efter en arbetssam dag.

Längar - efter en famn att krypa in i eller en hand att hålla, under tystnad, och bara vara...

Ja, här sitter jag, vid datorn. Har en miljard tankar i huvudet och vill uttrycka något av allt det som finns inom mig. Var ska jag börja? Ingen annan än jag vet. Vilken möjlighet egentligen. Ingen annan än jag själv bestämmer vad som ska uttryckas. Samtidigt är det hemskt med den totala friheten. Är det här en ovanlig situation i dagens samhälle?

Igår promenerade jag med en man, och vi pratade bland annat om att bli formad som människa. Att minsta lilla avvikelse skapar problem i olika situationer såsom i skolan, arbetslivet och föräldraskapet. Var det så här förr eller fanns det mer utrymme för  olikheter då? Någon sanning kom vi inte fram till, men tanken är intressant.

Kan det vara så att vi levde närmare många personer, och bara närvaron av  andra människor betydde mycket för vår hälsa och självkänsla. Det var mer självklart och fanns oftare, för oss, viktiga personer i vår närhet. Visst fanns det massor av problem och mycket jobb som skulle skötas, men på ett annat sätt än idag. Nu lever vi allt mindre i kärnfamiljer, ofta längre från våra släktingar och varje familjemedlem har en stor del av sitt liv utanför familjen. Barnen tillbringar tiden på dagis eller i skolan, föräldrarna på sina jobb, och efter skol- och arbetstid är agendorna fyllda med arrangerade fritidsaktiviteter. Vad innebär det här egentligen för vårt välmående? 

Det här är några av de frågor som cirkulerar i min skalle just nu.