Det var reaktionen, från den hormonstinne tonåringen jag är mamma till, när jag berättade att jag tänkte ansluta mig till en sånggrupp för människor som inte tror de kan sjunga. Extra jobbigt eller hemskt blev det för honom när jag släppte informationen om att denna grupp troligtvis ska framträda i stadens centrum under lördagen. (Inte för att jag har en aaning om jag ska delta eller inte).

Hhrrmmmpf... Kan någon förstå anledningen till reaktionen???

Denna fråga hörde jag ställas flera gånger högt och tydligt idag under en liten lunchpromenad i stadens centrum. Ett par hurtfriska leende kvinnor i 40-årsåldern hojtade frågan till någon på andra sidan gågatan. Svaret är ju givet. Människan på andra sidan gågatan svarar: "jaaa, det är bra" så glatt leende och positivt den kan. Givetvis, eftersom alla andra i kvarteret hör frågan, svaret och ser vilka människor som talar. Särskilt viktigt i en sånt litet samhälle som jag bor i. (Vet man själv inte vad man gjort vet alltid någon annan det!)

Jag har hört och sett det många gånger förut och varje gång fantiserar jag om hur det skulle se ut och vilka reaktioner som skulle utlösas om personen verkligen svarade helt ärligt, oavsett vilket skick den befinner sig i. Kanske något som: Nej, fan vad jag mår dåligt, jag har sådana problem med hemorrojder, diarré, mensvärk, mitt sexliv eller ja... vad som helst. Än värre kanske ett svar om ångest eller tvångstankar skulle vara? Inte vet jag. Stadslivet kanske skulle se annorlunda ut vid sådana svar?

Varför frågar man saker man inte vill ha ett ärligt svar på?

Jag blir så irriterad när de vuxna tjatar om vad jag ska bli.

Jag är ju någonting, eller hur?

Jag är ett barn.

Erik 6 år