Det måste gå är ett mantra jag är uppvuxen med och som följt mig i alla år. Visst har jag både medvetet och omedvetet levt efter  om med det. Min övertygelse är att det hjälpt mig genom svåra situationer och att helt enkelt överleva vid  många tillfällen.

Det finns förstås tillfällen då detta mantra har varit och är ett hinder. Det kanske inte alltid måste gå, det kanske går att be om hjälp, räkna med andra människors stöd, samhällets stöd osv...  

.. med dessa möten, både igår och idag. Det har varit flera viktiga möten med olika personer, men det jag vill skriva om just nu gäller en man jag inte sett på några dagar.

Att bli sedd, lyssnad på, omfamnad

Att få finnas som jag är med hela min person

Fruktansvärt skakigt, men skönt, närande

Att bara vara ...

Att det ska vara så svårt!?

Usch, varför måste denna känsla av och rädsla för att vara till besvär finnas i mig?

Han sa något i stil med att: Kan det vara så att man fråntar en annan människa sitt ansvar om man utgår från att man är till besvär?  Mmm, det ligger nog mycket i det.

En förkylning gör sitt bästa för att ta fäste i min kropp. Den har delvis lyckats. Huvudvärk, halsont och nästäppa. Tack och lov brukar jag inte vara förkyld, men nu passade förkylningsviruset på. Mitt försvarssystem är nog tämligen utmattat vid det här laget. Kroppen är ju finurlig också. Är vi för dåliga att lyssna på den slår den till med något så att vi ska fatta bättre, hjälper inte det ser den till att slå till med något värre osv tills vi till slut tvingas lyssna på den. 

Men en förkylning, det är väl ingen fara. Det finns Ipren och nässpray och förkylningar går i regel över.

Ha en bra dag.