Stängde precis dörren efter en väninna och hennes sambo. De var hit med en fantastiskt vacker bukett med tillhörande kort. Jag är rörd.

Fylld och tom - motsägelsefulla känslor...

Jag känner mig till brädden fylld av känslor, som att jag ska spricka. Samtidigt helt tom! Fylld av sorg kanske det är... som jag inte tillåter flöda som den borde? Kanske annat också, som jag försöker hålla på en "lagom" nivå. Rädsla för att inte klara, överleva, inte stå ut, vara till besvär. Jo, det känns som att det stämmer.

Det är möjligt att tanken på morgondagens begravning påverkar mer än jag vill tillstå. Jobbdagen var stundvis outhärdlig. Små små, annars vardagliga händelser upplevdes idag som helt ohanterbara. Jag stod inte ut, var tvungen att dra mig tillbaka. Jag irriterade mig på småsaker, kunde inte fokusera och samla mig. Ville bara hem.

Nu är jag hemma. Har klarat av byxköp med sonen, matlagning och ätning *suckar* Nu sitter jag här och skriver och undrar samtidigt varför jag gör det publikt och inte i en egen anteckningsbok.

Tredje dagen på jobbet efter ledigheten. Det går låååångsamt uppe där i hjärnkontoret. Har svårt att fokusera på jobbet längre än 5-10 minuter åt gången. Måste försöka få till en grej, senast till ett möte kl 13 idag. Vet absolut inte hur det ska gå till.