... rakt fram, oftast mot en av de två datorskärmarna som är igång. Jodå, även datorerna är på. Stundvis har jag sådana där riktiga "stirr", ni vet när man har ögonen öppna men inte ser klart. Det är som en dimma.

Böjd som en ostbåge sitter jag här på min fina kontorsstol vid mitt fina och ergonomiskt riktigt utformade höj- och sänkbara skrivbord. Inte fan hjälper möblerna när inspiration, motivation, energi och kreativitet är som bortblåst.

Nu har jag ätit två jättegoda jättestora nougatfyllda chokladbitar. Tyvärr var inte det heller någon biljett till de intelligenta slutsatser och formuleringar jag behöver göra i mitt arbete just nu.

Hur ska det här bli?

Ett illa medfaret fax från 80-talet har följt mig på mina olika kontor sedan 80-talet. Jag tycker fortfarande texten är väldigt bra. Här kommer den

Arbetets poesi

Det här är historien om fyra människor vid namn: Alla, Någon, Vemsomhelst och Ingen.

Ett viktigt jobb måste utföras och Alla var övertygade om att Någon skulle göra det.

Vemsomhelst kunde ha gjort det, men Ingen gjorde det för det var Allas jobb.

Alla tyckte att Vemsomhelst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla inte skulle göra det.

Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon när Ingen gjorde vad Vemsomhelst kunde ha gjort.

Okänd författare