Att det outtalade kan vara så kraftfullt och påtagligt. Jag har återkommit till, reflekterat över och fascinerats av att det som inte uttrycks i ord kan upplevas så starkt. Det kan ligga som en dimma eller tjockt moln och ta över ett helt rum. Ibland kan det vara så att något uttrycks verbalt på ett sätt, men dimman och molnet säger något helt annat. Då blir det svårt, förvirrande och obehagligt.

Ibland kan dimman tolkas fel. Alla har vi vårt eget sätt att tolka, beroende på sinnesstämning, självkännedom, ryggsäck osv. Följden kan bli missförstånd, kanske ilska eller till och med konflikter.

Bra kommunikation är oerhört givande, men ställer krav på både sändare och mottagare. Övning ger färdighet.

Kommunicera mera. 

De mest intressanta (av de få) inköpen från dagens Borlängetripp var helt klart finger- och akrylfärgerna från Panduro. Skaparlustan gör sig påmind :-). Det är bäst att passa på och nu finns alltså fler möjligheter. Kanske kan det bli nåt, jag vill släppa loss. Största hotet mot skaparlustan är prestationsångest! Fan, att den ska finnas där och störa över huvud taget. Om det ska skapas ska det vara kul och kravlöst. Nån liten, men jävligt stark, del i mig är alltför kritisk och prestationsinriktad. En riktig utmaning att låta de andra delarna ta överhanden. Det gäller att ha tillit...

Kämpa kämpa, känna - förr eller senare blir det nå't.

I morse skrev jag om sinande energi. På något sätt lyckades energin ändå räcka till en hel del?!

Jag såsade inledningsvis runt i sovuniformen med håret på ända,  läste tidning, åt frukost och ringde en anhörig. Vi beslutade att ta en tur till grannkommunen Borlänge. Det blev därefter dusch,  tillfixning och en biltur försås. På plats flanerade, shoppade och åt vi. Efter utflykten blev det ett besök hos den sjuke, matshopping inklusive några möten med bekanta i livsmedelsbutiken och en kort visit hos en väninna innan jag landade hemma. 

Åter har "såsning" pågått, liksom bloggning, matlagning, telefonsamtal, suckande, ätning och inte minst uppackning av inköpen.

Det kommer mera... 

Det var en ny formulering för mig. Jag fick den till livs idag i ett samtal från en landstingsanställd, som ringde mig med anledning av att jag är anhörig till en sjuk person. Det känns skönt att vara sedd och bli tagen på allvar. Framförallt är det tryggt och glädjande att känna att det finns en hel del inom landstinget som fungerar och är riktigt bra.

Vi talade om liv och död, hur jag upplever situationen och hur olika vi människor reagerar och hanterar situationer. Vid ett tillfälle uttryckte han att "vissa människor kan leva ett helt liv med uppdraget blixtlås". Tydligt tycker jag - att dra igen, gömma och hålla känslorna kvar innanför. Vissa klarar det och andra inte. Något rätt eller fel handlar det knappast om, utan helt enkelt olika sätt att förhålla sig. Varje förhållningssätt får respekteras och mötas på bästa sätt.

Under de senaste veckorna har jag ofta haft anledning att besöka brukssamhället Smedjebacken. Varje gång jag åkt genom samhället har jag noterat att det framförallt är männen som syns i byn. En naturlig undran blir alltså: Vad gör och var finns samhällets kvinnor?

Fiket verkar vara en samlingsplats, konstigt vore väl annars. Det är bara det att det är samma män som syns där, vid samma bord. När jag närmar mig och passerar torget finns där också en samling män, liksom på bänkarna utanför tobaksaffären. En och annan kvinna har visserligen skymtats på väg in en matvaruaffär, men olika kvinnor varje gång...

Nästa steg är en tanke om att ofta när det berättas om samhällenas historia är det männens "världar" som återges. Nu är det 2007, det vore spännande att få veta mer kvinnornas sysslor och uppgift i livet både förr och nu.

Det känns som att all min energi är slut. Även den extra reserven är tömd. Funderar över hur jag ska fixa påfyllning. För visst  borde det gå? Tyvärr innehar jag för tillfället ett sugrörsperspektiv, som försvårar... Man ser inte mycket genom ett sugrör...

Fredag morgon och min sista semesterdag på sommarsemestern. Alla har inte semester. Lika ihärdigt som igår kör de runt med grävmaskiner och lastbilar som tippar gruslass utanför mitt fönster. Kan inte gubbjävlarna slå av maskinerna när de ska "resonera" om hur arbetet ska fortskrida? Nejdå, då är det tomgång som gäller... Suck