Igår skrev jag inlägget Snäll och duktig...... bläää!

Jag förstod inte då hur starkt det inlägget var och vilka reaktioner det skulle resultera i, men en liten aning har jag fått genom kommentarerna till det inlägget. Tack för dem, förresten. Jag berördes verkligen.

Av någon anledning känner jag, trots en längre inre dialog, att jag vill förklara mig, så här gör jag det. Lite, i alla fall.... osäkert och trevande. Om det är för mig själv eller någon annan låter jag (delvis) bli att rota i.

Ett starkt minne för mig från min barndom är en stor mängd bekräftelse jag fått i min snällhet och duktighet både från familj, släkt och skola. På samma har jag blivit bekräftad i snällhet, mogenhet och duktighet (bland annat) från arbetslivet. Det har blivit min väg till överlevnad, att uppfylla och ge mer av det. Trevligt och bra kan tänkas. Tyvärr blev det på bekostnad på andra delar av mig. Så mycket har jag dock insett, att det var och är i all välmening jag fick och får den. Jag tror för övrigt att dessa ord i stort sett uteslutande används och uttrycks i välmening, omtanke och kärlek.

För mig fick det ändock en annan innebörd. När jag var ledsen, arg, obstinat, förtvivlad och ångestfylld skulle det enbart tryckas åt sidan. Det fick inte alls finnas, utan blev bara jobbigt. Ingen var bekant med dessa delar i sig själv och kunde därför inte möta och ta emot mig i de här delarna. Resultatet blev en känsla av att vara fel när jag upplevde dessa känslor. Jag blev inte bekräftad i dem och de blev följdaktligen konstiga och svåra för mig. Det blev alltså en sanning att "de negativa känslorna" inte fick finnas. Följden blev att jag i möjligaste mån trängde undan dem och gömde dem så gott det gick. Det här innebar att stora delar av mig som person lades i träda och fick mycket begränsat utrymme. Jag kan lova att det påverkat mig i mitt liv! Att trycka undan sånt som finns inom en själv tar oerhört med energi.

Sedan många år ägnar jag en ganska stor del av min tid till att söka upp och möta de här delarna. Jag vill bli en hel person.... Min person innehåller så mycket mer än bara de positiva delarna.

Den inre (upptäckts)resan är spännande, men stundtals ohyggligt svår. Vid varje insikt och aha-upplevelse känner jag att det är värt varje sekund av arbete. Livet blir rikare, antalet nyanser blir fler, starkare... , relationer annorlunda (djupare), kärleken till mig själv och andra större, empatin, äktheten osv osv... Det berikar.

Här tog det uppenbarligen slut, för tillfället. Kan mycket väl hända att jag återkommer.

Kram på er!

snoröga

sa dom

fördömda snoröga

lilla fanskap till gloare

smygtittare, anfallare

snörvlare

ordbajsare

orkar inte med dig

sa dom

finns inte plats för dig

sa dom

maken till otymplighet

maken till oformlighet

maken till maskor på strumporna

snoröga

glappande skosula

uppkäftiga hundtryne

drällande räddöga

sa dom

bryt samman, packa igen

släck om dig, släck dig

vi har aldrig sett

något så rysligt

och vill helst slippa se

idag också

Kristina Lugn

Barnet är snällt

och katten är snäll

och krukväxterna är döda

och mannen är bortrest

och grannarna verkar nöjda

och himlen är blå som min mammas

ögon så blå

och barnet jollrar i sin eleganta kaross

och katten spinner i mitt knä

och mannen visslar i sin Ford Mustang

och mamma är död och begraven

och bostadsområdet är barnvänligt

och barnet har ökat två kilo

och katten klöser inte barnet

och tussilago, små små tussilago

slår ut längs dikesrenarna

och mannen har dragit åt helvete

med sina vackra ögon

och sitt lockiga hår

och sina gröna kondomer

Kristina Lugn

Nu har det väl spårat ur ordentligt?! Under dagens slapparaktivitet insöp jag en artikel i en damtidning jag fått av min mormor.

Rubrik: Här lättas det på pungen för ståndsmässiga rätter: Snoppar för snobbar. Det är alltså en restaurang i Peking som bara har manliga könsorgan på menyn. Det finns 30 olika djurpensinar att välja mellan. De billigaste rätterna kostar runt 500 kronor och de dyraste ca 90 000 kr!!! Herregud. De påstår att det är bra för potensen. En och annan kvinna avnjuter också dessa delikatesser, men det som är viktigt för dem är att rätterna presenteras, dekoreras och läggs upp på ett vackert sätt. Artikeln innehåller också bilder!!! Bisonpenis på salladsbädd med konstnärligt skuren morot i form av en drake, en ormpenis som doppas i en sås och ett åsneorgan med finhackad rödbeta och pungkulor.

Men.... fy vad läskigt!

Det finns folk till allt. 

Läkarrocken har följt mig några dagar. Eller snarare en fundering jag fick häromdagen: varför bär läkare läkarrock? Tänkte att det inte var särdeles viktigt, men frågan har funnits kvar. I ett försök att lämna läkarrocken googlade jag lite på läkarrock. Det fanns en del skrivet. Hittade en gammal artikel i Läkartidningen som berättar lite grann och faktiskt visar lite om läkarrockens historia.

Det finns en och annan kommentar i den artikeln, bland annat om att läkarrocken ska fungera som skydd för läkaren. Om det nu är så, vilket låter troligt, varför har inte all sjukvårdspersonal rockar? Sjuksköterskor, undersköterskor och biträden kanske har än mer kontakt med patienters sår, baciller och så?

Förresten, kolla in 1600-talsrocken/dressen (i den länkade artikeln) man hade för att skydda sig mot pesten. Den hade till och med huva och näbb. 

Jag tror att läkarrocken är ett viktigt attribut som ska stärka läkarnas status... Någon säger också i artikeln att de vill se rocken som ett tecken på professionalitet.

Inte vet jag om jag blev klokare av det här, men kanske kan jag släppa rocken för en stund. 

Bloggen ser jag som en plats där jag kan sätta ord på en del av mina tankar, funderingar, reflektioner och upplevelser - med andra ord: det som rör sig inom mig. Genom att jag formulerar mig och skriver får tankarna ibland en annan innebörd, ibland en större tyngd. I vissa fall ser jag någon ny vinkling eller förklaring till det som "processas" i mig, i andra fall lättnad, insikt... Listan kan göras längre än så, men det får räcka så här långt. En extra krydda ger kommentarerna som vissa lämnar till det jag skrivit. Tack för dem!

Bloggandet ger mig något. Min avsikt är inte att kasta ur mig några allmängiltiga sanningar, utan att delge min "sanning", ståndpunkt, känsla, fråga... 

Vi är ju alla individer och var och en av oss har vår egen sanning, upplevelse. Visst är det skönt - alla är unika!

Hmmm, hittade just ett citat:

Ingen vet sanningen om sanningen.

Det är faktiskt sanning.

Ib Eilenberg 

Undrar om det är sant ;-) 

Ord har olika betydelse för olika personer. Jag är rätt allergisk mot orden snäll och duktig.

De flesta, tror jag, värderar dessa ord rätt positivt. I min värld är det definitivt annorlunda. När någon säger att jag är duktig och/eller snäll blir jag stel, skeptisk och känner mig allmänt olustig. Detsamma gäller när jag hör dessa ord uttryckas om och till barn, vilket förekommer ofta. Hudå.

Att vara snäll - det låter i mina öron som något uppoffrande och i det finns en risk att man förlorar sig själv.  Och snäll ska man tydligen vara i en himla massa lägen! Alltså, här springer vi runt och uppmuntrar folk att inte respektera sig själva. Om du inte är snäll.... en oftaförekommande fras där fortsättningen oftast innehåller hot och skuldbeläggning.

Att vara duktig - det blir för mig presterande. Att duga och räcka till utifrån prestation.... Resten då?? Hela människan med allt vad det omfattar.

Överdrivet? Hur som helst, det här är min starka värdering av snäll och duktig. 

Nu när jag skriver känner jag mig arg. Jag inser att kärnan nog är att jag är så förbannat trött på att vara snäll och duktig.   

Lika bra att stoppa här. *biter ihop* och fortsätter fundera tyst för mig själv så länge.

Häromdagen träffade jag en av mina grannar utanför porten. Hon berättade att hennes hund har dött. Verkligen sorgligt då hon, som många andra, levde för sin hund. Den före detta matten bor alltså i samma trapp som jag. Det gör hennes mamma också, men i en annan lägenhet.

Saken är den att jag är något tveksam till hur den stackars hunden skötts. Jag förstår att den skötts enligt bästa förmåga, men den har anfallit oss i trappen, bitit min son och min pappa, gjort nervösa utfall mot allt och inget under promenader och stundtals skällt som en galning både dag och natt.

Ja, och så var det hur det gick till när han dog... Jag pratade med matten och beklagade sorgen, frågade lite om hur det kändes och vad som hänt. Hon bekräftade att han blivit sjuk, men väldigt hastigt. Det framkom också att hon inte hunnit till veterinären. Konstigt, för i nästa andetag berättade hon att hunden slutat äta, kissa, bajsa och skälla. Just det får mig att tänka att han kanske inte mådde så bra ändå. Hur som helst dog han i hemmet en natt i förra veckan. Sorgligt som sagt... mycket sorgligt hela historien.

Nästa lilla fråga som inte kan undvikas är: var är hunden nu? Den ställde jag inte, men jag kan inte släppa den. Det ligger nära till hands att fundera över hur hon hanterat detta eftersom hon inte haft förmåga att avläsa hundens hälsotillstånd innan. Mina fantasier ska jag inte återge här, men så mycket kan jag säga: jag är bekymrad.

Jag vill understryka att jag är övertygad om att hon älskat hunden, att det som hänt är sorgligt och att hon gjort sitt bästa. Tyvärr är det ju så att ibland räcker inte "det bästa".