"Jag kommer att berätta, när tiden är inne." Detta var sonens svar på min fråga om vem/vilka som varit här hemma tillsammans med honom på lunchen och efter skolan. Det fanns nämligen små spår som gjorde mig undrande.

Hans svar var ju en tydlig markering om att jag inte har med det att göra (det tycker jag att jag som förälder har). Tänk vad han måste njuta av den makt han har i denna svarssituation.

Att dela är något speciellt...

Att dela upplevelser - något man gör tillsammans

Att dela känslor som glädje och sorg

Att dela frustration och ilska är svårt, men kanske möjligt

Att dela på något ätbart, som till exempel en glass, en jordgubbe

Att dela rum på en resa

Att dela med sig av erfarenheter

Att dela liv

Kommunikation, respekt, något fint och nära... kärlek

Vi behöver alla kärlek

Kärleken finns

Ibland förmår vi inte se och känna den så tydligt som vore önskvärt och behövligt... kanske framförallt inte när vi som mest behöver den

För ca en kvart sedan klev jag in genom dörren efter veckans första arbetsdag. Precis innanför dörren, där jag skulle gå(!), fanns en hög reklam, ett par dyngsura 44:or samt en hög med ett par jeans, strumpor och en huvtröja. Förresten stod där även en dator. Mitt i vägen alltså - va' faaaaan!!! Dessutom stank/stinker det nån form av herrparfym i hela lägenheten. Givetvis kunde jag inte hejda mig, utan försökte, först lugnt, ta upp saken med sonen. Inte gick det, snabbt ändrades mitt hyfsade lugn till total hysteri. Jag fick ett riktigt utbrott. Pulsen är fortfarande alldeles för hög. Under loppet av tre minuter hade jag fått svaret "än sen?" minst fyra gånger. En total oförståelse hos sonen. Han kunde absolut inte förstå varför han skulle hänga upp kläderna på tork för att de skulle torka snabbare, inte mögla och inte bli så skrynkliga. Han ska ju ha dem på sig imorgon!!! Det borde jag väl fatta, att då finns det ingen som helst anledning att ta hand om kläderna... Han är ju ändå snart 14 år. Dessa enkla, grundläggande saker/fenomen ska väl ändå inte behöva motiveras i all oändlighet? 

I ett försök att lugna mig, gick jag in i köket, men lugnet infann sig inte. Tvärtom, jag skrek rakt ut (ordlöst), vilket förstås var hysteriskt. När jag strax efter närmade mig rummet mötte sonen mig, tittade på mig och uttryckte att: "du behöver ju seriöst hjälp". Jaa, det ska Gudarna veta.