Hör och häpna! Dagens svamptur resulterade i, förutom en viss egen fotsvampodling i stövlarna, en hel hög (några liter) trattkantareller. Fantastiskt trevligt att, med gott sällskap, strosa runt i skogen och plocka svamp. Det komiska var ändock när vi var hemma och svampen skulle tas om hand. Både jag och sällskapet tycks ha ett större intresse för att vistas i skogen och plocka svampen än att ta hand om den. En kortare diskussion med tillhörande argument utspelades i bilen. Han hade den vassaste och vinnande strategin, vilket medförde ett rensningsarbete för mig. Det var egentligen helt okej. Får tillstå att jag mest satt och log (tankar och minnen) under rensningsarbetet. Det var faktiskt ingen större uppoffring, snarare en härlig stund. Får se hur det blir när svampen ska tillagas, vem som "vinner" då?!

Känner att "elakvecket", som min pappa kallade det, är djupt för närvarande. Jag menar den där bekymmersynkan mellan ögonbrynen. Vet inte vad den kallas på fint språk. Hur som helst är jag mycket bekymrad. Huuuuuuuuur ska jag hantera och orka med min föräldraroll och mitt liv nu? Det pratas om adhd, det skolkas, det är magont, hormonkaos och nu senast har det dykt upp uttryck och symboler som pekar på en viss främlingfientlighet!!! Hjälp! Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen? Jag räcker inte till...

Det finns en viss risk att jag i denna stund förstorar problemet...   

Imorgon är ett möte med skola och specialister inbokat, men..... va tusan. Inte förväntar jag mig något under, men jag önskar mig ett! Processen är sedan länge påbörjad och pågår både här hemma och tillsammans med "externa resurser".. Vad mer kan jag göra?