Nej, faktiskt inte. Som planerat klev jag upp före fem i morse, fixade med allt nödvändigt och begav mig till tåget. På tåget insåg jag att jag nog inte borde ha gett mig iväg. Jag kände mig inte tillräckligt fräsch, alert och energisk för att klara en hel dags seminarium. Hade intensiva överläggningar med mig själv i frågan om jag skulle klara dagen eller inte. Överläggningarna pågick i drygt en timme på tåget. Resultatet blev ett beslut om att ta mig hem igen. Det blev att vända i Västerås.  Så, efter fyra timmar var jag hemma igen. Totalt slut. Smärtor i kroppen, ledsen, yr, ångestfylld...

Kroppen är fantastisk att tala till en, om man bara är tillräckligt närvarande för att lyssna.

Det är väl bara att konstatera att läget är som det är, även om det är smärtsamt. Den där "Jante" skriker till mig, och jag hatar Jante!!! Jante säger att det borde genomföra dagens aktivitet, och att jag borde stå ut, och att jag är "dålig" som inte klarar det. Samtidigt skriker mitt innersta jag att jag borde ta det lugnt och framförallt ta hand om mig själv. På det viset får jag väl ändå vara nöjd att mitt innersta jag tog överhanden. Skulle tippa på att det var 51% mot 49%!!! Nåväl. Läget är som det är.

Chefen hörde av sig också, och var ärligt omtänksam. Tyckte att jag borde vara hemma imorgon också. Dessutom undrade hon om jag hade lust att ta en promenad under morgondagen och prata lite, åtminstone om jobbsituationen. Jag tackade ja. Hoppas jag orkar.