Något förvånad blev jag i morse när jag öppnade kontorsdörren och skådade en halvfylld vinflaska och en liten grädd-Tupperwarekanna med en post-it-lapp med texten "whisky 070831". Det är inget som brukar stå på mitt skrivbord! Det var resterna från fredagens personalfest.

Någon trodde att det tillhörde mig, vilket också var sant. Samma person hade haft vänligheten att fixa en etikett som berättade om innehållet i Tupperwarekanna. Vad som var mindre bra var att jag inte tänkte på att plocka bort dessa ur synhåll, utan startade datorn och började jobba.

Plötsligt stod min chef på tröskeln och berättade något väldigt personligt och svårt. Jag var så inne i samtalet att jag inte hade en tanke på dryckerna. Först när hon klev ut genom rummet blev jag varse min kontorsdekoration/inredning igen. Snabbt försvann de ner i en tygkasse. Chefen levererade inga kommentarer heller, så... jag antar att jag inte behöver oroa mig för kommande löneförhandling.

Både igår och idag har varit innehållsrika dagar. Det är väl alla dagar på sitt sätt, men idag känns som att det är sååå mycket jag skulle vilja berätta och reflektera över så jag vet inte var jag ska börja.

Jag är nyss hemkommen från en svamptur. Vi har åkt nya vägar, sett nya platser, gått i nya skogar och upptäckt nya märken (för mig) i naturen. Svampar var det dock ont om (igen). Inte en svamp i korgen idag heller. Samma sak igår... Jag tror inte jag är ämnad att leda svampexkursioner (hur f-n stavas det?!) Det blev ändå sköna naturupplevelse båda dagarna, och trevliga samtal. Kanske kan jag medverka i framtagandet av en karta med rekommendationer för var man INTE ska leta svamp.

Nåväl, som någon mycket riktigt kommenterade tidigare så finns ju svamp att köpa i affären.

Jaja... I morse blev det en rivstart. Först en kroppsbehandling som var välgörande och intressant, sen ett möte på skolan gällande sonen. Därefter jobb med diverse aktiviteter.

Idag kom en kollega tillbaka efter en veckas ledighet på grund av att han mist sin mor för drygt en vecka sedan. Det märkliga är att hon hade samma sjukdom som min far. Vi hade förstås en del att tala om. Sorgligt, men viktigt och riktigt. Han väntar barn. Ibland har jag tänkt att en går bort och en ny kommer (människa alltså). Jag tycker jag har upplevt det flera gånger. Min farfar gick bort när jag väntade sonen. Det kändes speciellt att vara med om det när ett nytt liv växte i min mage. Nästan magiskt på något sätt. Stort. Naturligt. Livets gång. Mitt i allt fanns en mening.

Får pausa här. Är så nyfiken på vad ni andra skrivit.