Bekräftelsekåthet - vilket bra ord! Det nådde mina öron för första gången förra veckan, och ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det.

Alla är vi nog bekräftelsekåta, men i olika omfattning, beroende på situation och vilket tillstånd vi befinner oss i. Ibland behöver vi mer, ibland mindre eller inget alls.

Tyvärr kan denna typ av kåthet (också) ta sig olyckliga uttryck. Det jag menar att det riskerar bli för mycket och väldigt fel när vi till varje pris har behov av bekräftelse. När bekräftelsebehovet pockar på som mest är vi stundtals beredda att i olika form prostituera oss för att uppnå den. Exempel är deltagande i olika dokusåpor där deltagandet urartar i textillösa orgier.

Sorgligt är det - att var och en av oss inte har tillräckligt med egenvärde utan försöker fylla oss genom att få det utifrån. Problemet är ju att det inte spelar någon roll hur mycket vi får utifrån om vi ändå känner oss värdelösa inuti.

Någonstans i mitt medvetande finns ett citat (av okänd) som lyder ungefär såhär: Det finns ingen som kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt eget samtycke.

Det är f-n så sant. Någon förenklad väg finns det nog inte, det är hårt och långvarigt arbete som gäller.

Det var vad jag fick idag - oväntad förståelse.

I morse deltog jag i ett möte på skolan, tillsammans med en psykolog, en klasslärare och sonens pappa. Ett flertal viktiga frågor dryftades på mötet. Här kommer ingen total återgivning av mötet, men en reflektion av mitt starkaste minne därifrån.

En av "punkterna" handlade om ett mobbingfall (från föregående läsår), som vi i direkt anslutning till vårterminens avslut, hade ett möte kring. Vid detta möte samlades det utstatta barnet, de "utsättande" barnen, föräldrar till samtliga och klasslärare till respektive barn. (Tanken är god) Totalt var vi ca 20 personer. Rektorn var personen som höll i mötet. Mötet var i mitt tycke en katastrof. Jag beskrev i morse utförligt min upplevelse av detta svåra stora möte.

En kort sammanfattning av min åsikt är att detta var ett otroligt svårt och obehagligt möte för samtliga närvarande, att alla deltagare kände sig fruktansvärt maktlösa och att de utsättande barnen satt som på de anklagades bänk. Den utsatta pojken hade givetvis otroligt jobbigt i denna situation. När denna totala maktlösheten låg som en tjock dimma i rummet, projicerades hela maktlösheten på de utsättande barnen. Och, jag kan lova att de blev ordentligt anklagade. Som lök på laxen drog rektorn till med den käcka kommentaren (hotet) att det skulle komma en ny lag, som skulle ge rektorn rätt att förflytta barn som inte sköter sig, till en annan skola - utan föräldrars medgivande. Hot, anklagelse och skrämsel var tydligen lösningen på detta allvarliga problem!

Ingen - inte den utsatta, inte de utsättande och inte föräldrarna och heller inte skolpersonalen, kände sig sedda, lyssnade på och bekräftade. Någon hjälp till fortsatt förhållningssätt och hantering i situationen fanns över huvud taget inte. Den enda finessen med mötet, som jag kan se, var att de säkert kunde sätta en bock i något dokument, som visade att de haft mötet/gjort en åtgärd. Något för statistiken, alltså.

Ingen kom egentligen till tals, blev ordentligt lyssnade på, och någon bestående insikt utifrån mötet uteblev helt och hållet enligt min mening.

Okej, det kanske låter hårt och konstigt, men det var så jag upplevde situationen. Jag har ingen lösning på problemet, som naturligtvis är svårt... Bara att den här skrämselmodellen inte räcker till för en förändring.

Något lättad kände jag dock ett starkt medhåll från både sonens pappa, läraren (som deltog i det tidigare mötet) och psykologen. Det känner jag mig nöjd med, att det faktiskt är fler av de som deltog delade upplevelsen och att det är en viktig reflektion som borde tas på största allvar.

Får se hur jag klarar av att gå vidare.