Häromdagen träffade jag en av mina grannar utanför porten. Hon berättade att hennes hund har dött. Verkligen sorgligt då hon, som många andra, levde för sin hund. Den före detta matten bor alltså i samma trapp som jag. Det gör hennes mamma också, men i en annan lägenhet.

Saken är den att jag är något tveksam till hur den stackars hunden skötts. Jag förstår att den skötts enligt bästa förmåga, men den har anfallit oss i trappen, bitit min son och min pappa, gjort nervösa utfall mot allt och inget under promenader och stundtals skällt som en galning både dag och natt.

Ja, och så var det hur det gick till när han dog... Jag pratade med matten och beklagade sorgen, frågade lite om hur det kändes och vad som hänt. Hon bekräftade att han blivit sjuk, men väldigt hastigt. Det framkom också att hon inte hunnit till veterinären. Konstigt, för i nästa andetag berättade hon att hunden slutat äta, kissa, bajsa och skälla. Just det får mig att tänka att han kanske inte mådde så bra ändå. Hur som helst dog han i hemmet en natt i förra veckan. Sorgligt som sagt... mycket sorgligt hela historien.

Nästa lilla fråga som inte kan undvikas är: var är hunden nu? Den ställde jag inte, men jag kan inte släppa den. Det ligger nära till hands att fundera över hur hon hanterat detta eftersom hon inte haft förmåga att avläsa hundens hälsotillstånd innan. Mina fantasier ska jag inte återge här, men så mycket kan jag säga: jag är bekymrad.

Jag vill understryka att jag är övertygad om att hon älskat hunden, att det som hänt är sorgligt och att hon gjort sitt bästa. Tyvärr är det ju så att ibland räcker inte "det bästa".