Jag, och flera med mig, har konstaterat att potatisen måste koka längre nu än tidigare. Här finns ett inlägg i frågan

Min mamma reflekterade över samma sak igår när jag pratade med henne. Hon sa att potatisen idag är hårdkokt. Det måste alltså vara en förändring. Hon har ju faktiskt kokat potatis i ca 50 år. För övrigt kan man undra över om hådkokt kan ha någon mer innebörd än att potatisen behöver koka längre tid än förr om åren? Ordet hårdkokt för mina tankar till ägg - hårdkokta ägg har hård gula och löskokta lös gula. Hur är potatisen hård- respektive löskokt om man kopplar det till "ägg-värderingen"? 

Okej, helt onödig fundering... 

Idag kokade jag två sorters potatis samtidigt; Arielle och King Edward. Arielle behöver tydligen längre koktid. Inget större problem då det är lätt att ta upp potatisarna ur kastrullen vartefter de blir klara.

Det finns dock flera frågor. Jag hörde på radion om att det kanske kunde bli brist på King Edward här i Dalarna, eftersom potatisskörden i Skåne tydligen inte blev vad den borde. Vad innebär det här? Ska vi "importera" potatis från något annat ställe. Jag vill ha mina dala-King Edward. Måste jag åka till Skåne och köpa dem?

Hur mycket ska potatisrn resa innan den hamnar på middagsbordet? 

Återigen har jag fått en hög med damtidningar av min mor. Det är helt fantastiskt vilka artiklar det finns (en del av de alltså)! Jag ska inte återge någon av de värsta, men en av rubrikerna fastnade: "Så håller du dig rynkfri" Är det ett mål för oss alla? Rubriken säger att det underförstått är så. Jag tycker rynkor är charmigt. Inte för att jag strävar efter att se ut som ett russin i hyn, men jag tycker inte det på långar vägar är så förskräckligt att jag till varje pris måste undvika dem.

Ja, det gör jag. Det vore överdrivet att säga att det känts lätt dessa dagar, men så är det ju inte alla gånger - och det är ju heller ingen nyhet för de flesta. Jag har sovit, vilat, varit ledsen, förtvivlad, uppgiven och som "tur" är även haft en del väldigt positiva upplevelser.  Stundom har jag alltså undrat över hur jag ska överleva och stundom har jag känt att det är fantastiskt härligt att leva. Med en viss distans kan jag väl uttrycka och mena att: så här är det i livet.

Promenaden med chefen blev av. Den var omtumlande. Hon bryr sig verkligen... men, jag tycker det är svårt. Det är ju f-n att det ska vara svårt att känna och ta emot det!!! Fantastiskt är det, och en egenligen angenäm situation att hantera. Jag tränar, känner och försöker ändra mina djupt invanda mönster/bilder.

Det här ytterligare en möjlighet, en livsviktig utmaning för ett liv med ännu fler nyanser och ännu mer närvaro.