I förrgår natt hade jag en dröm som ännu inte lämnat mig. Den har tydligt funnits med och inom mig sedan dess. Att återge ett helt sammanhang är inte möjligt för mig, men en stark känsla kan jag nog hjälpligt uttrycka. Eftersom känslan finns där och är stark är min övertygelse att den vill säga mig något.

Vi var många människor i drömmen. Jag var högt uppe i ett hus och skulle ta mig vidare till en annan plats. I huset fanns en hiss, som jag skulle använda mig av för att ta mig till markplan och vidare därifrån. När jag ensam ställt mig i hissen och dörrarna gått igen började hissen röra sig nedåt. Kort därefter la jag märke till att hissen "skenade" - den släppte på något sätt och rörde sig i en rasande fart, utom kontroll, mot markplan. Det var en fruktansvärd blandning av övergivenhet, rädsla, maktlöshet, ångest. Det är denna upplevelse som fortfarande lever kvar i mig... När jag tänker på det var det en hemsk upplevelse, jag visste inte utgången - om jag ska överleva eller inte, men kanske var den mest påtagliga känslan ensamheten och övergivenheten. Vad som hände därefter vet jag inte.

Det ligger inte långt borta att fundera över om det är något jag egentligen upplever i mitt liv just nu, något jag inte riktigt kan ta till mig, acceptera och känna på...

Det är bara genom att ge oss in i en nära personlig relation som vi kan lära känna den andra. Och bara då som vi kan lära känna oss själva för de som vi är.

För att utveckla vår kärleksförmåga måste vi ha någon att älska eller bli kär vän med. Men önskan efter vänner är inte lika med förmågan att kunna ingå i en verklig vänskap.

Vi kan inte bilda en personlig relation om vi distraheras och störs av för många inre konflikter.

Patricia Tudor-Sandahl 

Ringde hem efter skoldagens slut. Ett snäsigt svar och ett par snabba "hejdå" fick jag till svar. Jag lade ner projektet och tänkte att det inte var läge just då. Därefter handlade jag och begav mig hem. Ett avmätt "hej" kostade han på sig när jag kom innanför dörren. Efter att jag tagit av ytterkläderna och packat upp varorna gjorde jag ett besök i hans rum. "Stick!" var meddelandet då. När jag bad om telefonen kastade han den på sängen och undrade varför i helvete jag var tvungen att ringa hem på eftermiddagen. När jag svarat att det var för att jag ville veta hur han hade det och om han varit i skolan, klämde han direkt i med att "Det är ju helt onödigt. Det kan du väl göra när du kommer hem". Eftersom det inte är helt självklart att han mår så pass bra att han är i skolan varje dag och hela dagarna tyckte jag att det inte var helt opassande att jag ville veta hur han mådde. Uppenbarligen var han inte av samma åsikt.

Eftersom det finns tillfällen då vi kan samlas kring matlagning, gjorde jag ett försök att bjuda in till assistans med att skala, hacka och riva en del grönsaker.  Även detta kunde läggas till "avdelning värdelös idé". Svaret blev: "Vad fan ska vi med grönsaker till? De kan dra åt helvete. Ska vi ha det bara för att det är nyttigt? Det vore väl bättre om vi kunde ta en nyttighetstablett!" Jaha!...

Fan vad uppgiven, maktlös och värdelös jag känner mig. Letar i förtvivlan efter "plustecken" i denna situation. Jag kan leverera en del, men de känns inte grundade i mig just i detta nu. De är endast logiska, inte det minsta integrerade med mina känslor.

Det är vackrast när det skymmer.

All den kärlek himlen rymmer

ligger samlad i ett dunkelt ljus

över jorden,

över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.

Herren själv utplånar fjärran stränder

Allt är nära, allt är långt ifrån.

Allt är givet

människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,

inom kort skall allting tagas från mig.

Träden, molnen, marken där jag går.

Jag skall vandra -

ensam, utan spår.

Pär Lagerkvist