Jag är förvånad. Trodde inte att klockan var så mycket som den är. Känner att jag är riktigt trött efter denna dag, så snart blir det sängen. Det konstiga är att jag är piggare (mindre trött) nu än jag var på jobbet. Efter arbetsdagen kändes det som att all min energi var slut, men på något sätt fick jag lite ny energi under en en kvällspromenad. Visst är det märkligt att energin kan öka i takt med att man gör av med den.  Det måste vara olika sorter på nå't sätt?!

Godnatt 

Bekräftelsekåthet - vilket bra ord! Det nådde mina öron för första gången förra veckan, och ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det.

Alla är vi nog bekräftelsekåta, men i olika omfattning, beroende på situation och vilket tillstånd vi befinner oss i. Ibland behöver vi mer, ibland mindre eller inget alls.

Tyvärr kan denna typ av kåthet (också) ta sig olyckliga uttryck. Det jag menar att det riskerar bli för mycket och väldigt fel när vi till varje pris har behov av bekräftelse. När bekräftelsebehovet pockar på som mest är vi stundtals beredda att i olika form prostituera oss för att uppnå den. Exempel är deltagande i olika dokusåpor där deltagandet urartar i textillösa orgier.

Sorgligt är det - att var och en av oss inte har tillräckligt med egenvärde utan försöker fylla oss genom att få det utifrån. Problemet är ju att det inte spelar någon roll hur mycket vi får utifrån om vi ändå känner oss värdelösa inuti.

Någonstans i mitt medvetande finns ett citat (av okänd) som lyder ungefär såhär: Det finns ingen som kan få dig att känna dig mindervärdig utan ditt eget samtycke.

Det är f-n så sant. Någon förenklad väg finns det nog inte, det är hårt och långvarigt arbete som gäller.

Det var vad jag fick idag - oväntad förståelse.

I morse deltog jag i ett möte på skolan, tillsammans med en psykolog, en klasslärare och sonens pappa. Ett flertal viktiga frågor dryftades på mötet. Här kommer ingen total återgivning av mötet, men en reflektion av mitt starkaste minne därifrån.

En av "punkterna" handlade om ett mobbingfall (från föregående läsår), som vi i direkt anslutning till vårterminens avslut, hade ett möte kring. Vid detta möte samlades det utstatta barnet, de "utsättande" barnen, föräldrar till samtliga och klasslärare till respektive barn. (Tanken är god) Totalt var vi ca 20 personer. Rektorn var personen som höll i mötet. Mötet var i mitt tycke en katastrof. Jag beskrev i morse utförligt min upplevelse av detta svåra stora möte.

En kort sammanfattning av min åsikt är att detta var ett otroligt svårt och obehagligt möte för samtliga närvarande, att alla deltagare kände sig fruktansvärt maktlösa och att de utsättande barnen satt som på de anklagades bänk. Den utsatta pojken hade givetvis otroligt jobbigt i denna situation. När denna totala maktlösheten låg som en tjock dimma i rummet, projicerades hela maktlösheten på de utsättande barnen. Och, jag kan lova att de blev ordentligt anklagade. Som lök på laxen drog rektorn till med den käcka kommentaren (hotet) att det skulle komma en ny lag, som skulle ge rektorn rätt att förflytta barn som inte sköter sig, till en annan skola - utan föräldrars medgivande. Hot, anklagelse och skrämsel var tydligen lösningen på detta allvarliga problem!

Ingen - inte den utsatta, inte de utsättande och inte föräldrarna och heller inte skolpersonalen, kände sig sedda, lyssnade på och bekräftade. Någon hjälp till fortsatt förhållningssätt och hantering i situationen fanns över huvud taget inte. Den enda finessen med mötet, som jag kan se, var att de säkert kunde sätta en bock i något dokument, som visade att de haft mötet/gjort en åtgärd. Något för statistiken, alltså.

Ingen kom egentligen till tals, blev ordentligt lyssnade på, och någon bestående insikt utifrån mötet uteblev helt och hållet enligt min mening.

Okej, det kanske låter hårt och konstigt, men det var så jag upplevde situationen. Jag har ingen lösning på problemet, som naturligtvis är svårt... Bara att den här skrämselmodellen inte räcker till för en förändring.

Något lättad kände jag dock ett starkt medhåll från både sonens pappa, läraren (som deltog i det tidigare mötet) och psykologen. Det känner jag mig nöjd med, att det faktiskt är fler av de som deltog delade upplevelsen och att det är en viktig reflektion som borde tas på största allvar.

Får se hur jag klarar av att gå vidare.

Hör och häpna! Dagens svamptur resulterade i, förutom en viss egen fotsvampodling i stövlarna, en hel hög (några liter) trattkantareller. Fantastiskt trevligt att, med gott sällskap, strosa runt i skogen och plocka svamp. Det komiska var ändock när vi var hemma och svampen skulle tas om hand. Både jag och sällskapet tycks ha ett större intresse för att vistas i skogen och plocka svampen än att ta hand om den. En kortare diskussion med tillhörande argument utspelades i bilen. Han hade den vassaste och vinnande strategin, vilket medförde ett rensningsarbete för mig. Det var egentligen helt okej. Får tillstå att jag mest satt och log (tankar och minnen) under rensningsarbetet. Det var faktiskt ingen större uppoffring, snarare en härlig stund. Får se hur det blir när svampen ska tillagas, vem som "vinner" då?!

Känner att "elakvecket", som min pappa kallade det, är djupt för närvarande. Jag menar den där bekymmersynkan mellan ögonbrynen. Vet inte vad den kallas på fint språk. Hur som helst är jag mycket bekymrad. Huuuuuuuuur ska jag hantera och orka med min föräldraroll och mitt liv nu? Det pratas om adhd, det skolkas, det är magont, hormonkaos och nu senast har det dykt upp uttryck och symboler som pekar på en viss främlingfientlighet!!! Hjälp! Vad ska jag göra, vart ska jag ta vägen? Jag räcker inte till...

Det finns en viss risk att jag i denna stund förstorar problemet...   

Imorgon är ett möte med skola och specialister inbokat, men..... va tusan. Inte förväntar jag mig något under, men jag önskar mig ett! Processen är sedan länge påbörjad och pågår både här hemma och tillsammans med "externa resurser".. Vad mer kan jag göra?

Jag, och flera med mig, har konstaterat att potatisen måste koka längre nu än tidigare. Här finns ett inlägg i frågan

Min mamma reflekterade över samma sak igår när jag pratade med henne. Hon sa att potatisen idag är hårdkokt. Det måste alltså vara en förändring. Hon har ju faktiskt kokat potatis i ca 50 år. För övrigt kan man undra över om hådkokt kan ha någon mer innebörd än att potatisen behöver koka längre tid än förr om åren? Ordet hårdkokt för mina tankar till ägg - hårdkokta ägg har hård gula och löskokta lös gula. Hur är potatisen hård- respektive löskokt om man kopplar det till "ägg-värderingen"? 

Okej, helt onödig fundering... 

Idag kokade jag två sorters potatis samtidigt; Arielle och King Edward. Arielle behöver tydligen längre koktid. Inget större problem då det är lätt att ta upp potatisarna ur kastrullen vartefter de blir klara.

Det finns dock flera frågor. Jag hörde på radion om att det kanske kunde bli brist på King Edward här i Dalarna, eftersom potatisskörden i Skåne tydligen inte blev vad den borde. Vad innebär det här? Ska vi "importera" potatis från något annat ställe. Jag vill ha mina dala-King Edward. Måste jag åka till Skåne och köpa dem?

Hur mycket ska potatisrn resa innan den hamnar på middagsbordet? 

Återigen har jag fått en hög med damtidningar av min mor. Det är helt fantastiskt vilka artiklar det finns (en del av de alltså)! Jag ska inte återge någon av de värsta, men en av rubrikerna fastnade: "Så håller du dig rynkfri" Är det ett mål för oss alla? Rubriken säger att det underförstått är så. Jag tycker rynkor är charmigt. Inte för att jag strävar efter att se ut som ett russin i hyn, men jag tycker inte det på långar vägar är så förskräckligt att jag till varje pris måste undvika dem.

Ja, det gör jag. Det vore överdrivet att säga att det känts lätt dessa dagar, men så är det ju inte alla gånger - och det är ju heller ingen nyhet för de flesta. Jag har sovit, vilat, varit ledsen, förtvivlad, uppgiven och som "tur" är även haft en del väldigt positiva upplevelser.  Stundom har jag alltså undrat över hur jag ska överleva och stundom har jag känt att det är fantastiskt härligt att leva. Med en viss distans kan jag väl uttrycka och mena att: så här är det i livet.

Promenaden med chefen blev av. Den var omtumlande. Hon bryr sig verkligen... men, jag tycker det är svårt. Det är ju f-n att det ska vara svårt att känna och ta emot det!!! Fantastiskt är det, och en egenligen angenäm situation att hantera. Jag tränar, känner och försöker ändra mina djupt invanda mönster/bilder.

Det här ytterligare en möjlighet, en livsviktig utmaning för ett liv med ännu fler nyanser och ännu mer närvaro.