Nu är Gotlandsturen avklarad. Det var verkligen en utmaning med alla olika transportmedel jag använt mig av och all den oro/ångest jag känt. Men, kul har jag haft! Otroligt fint väder, trevliga människor och Visby är ju en fantastisk plats. Jag vill verkligen besöka Gotland igen och upptäcka ön helt på egna premisser. Det är ju bara det där med resan dit och hem... Jag är fylld av intryck och kommer med all säkerhet att återkomma till ämnet i bloggen.

Hur som helst - jag får tillstå att jag saknat bloggandet. Tydligen har det blivit mer betydelsefullt än jag kunnat föreställa mig. Jag är så nyfiken på vad ni bloggat om, därför blir det härmed en paus för orientering på era sidor.  

När jag nyss besökte "damrummet" här på jobbet såg jag, som så många gånger förut, att det var slut på toapapper i hållaren. Det finns en påse med flera rullar, lättillgänglig i samma rum, men utom räckavstånd från sittande ställning på toan. Varför byter inte folk när de ser att det är slut?

Eller - är det verkligen så att det bara är jag här på arbetsplatsen som kan byta toarulle? Om det är så, borde jag göra en skriflig instruktion, kanske anordna en kurs eller göra en instruktionsfilm?

Imorgon bär det iväg till Gotland på konferens. Sanningen att säga känner jag mig lite spänd inför detta äventyr, mina 39 år till trots. Jag ser fram emot att komma till Gotland och träffa nya människor, men resan - den ser jag inte fram emot. Det är inte helt lätt att ta sig till Gotland från Ludvika där jag bor. Först blir det taxi till tågstationen, sen tåg till Borlänge, sen X2000 till Stockholm, sen båtbuss till Nynäshamn, sen båt, sen blir det väl taxi igen antar jag. Tänk vad skönt det skulle vara om man istället kunde teleportera sig dit, ungefär som i Harry Potter-böckerna. På hemresan får jag prova på ytterligare färdmedel. Förutom taxi och flera olika tåg, blir det flyg. Jösses!

I morse fanns en agenda för Visbydagarna i min mejlbox. Jag har läst noga och tar ytterligare  några stapplande steg i den mentala förberedelsen.

Något förvånad blev jag i morse när jag öppnade kontorsdörren och skådade en halvfylld vinflaska och en liten grädd-Tupperwarekanna med en post-it-lapp med texten "whisky 070831". Det är inget som brukar stå på mitt skrivbord! Det var resterna från fredagens personalfest.

Någon trodde att det tillhörde mig, vilket också var sant. Samma person hade haft vänligheten att fixa en etikett som berättade om innehållet i Tupperwarekanna. Vad som var mindre bra var att jag inte tänkte på att plocka bort dessa ur synhåll, utan startade datorn och började jobba.

Plötsligt stod min chef på tröskeln och berättade något väldigt personligt och svårt. Jag var så inne i samtalet att jag inte hade en tanke på dryckerna. Först när hon klev ut genom rummet blev jag varse min kontorsdekoration/inredning igen. Snabbt försvann de ner i en tygkasse. Chefen levererade inga kommentarer heller, så... jag antar att jag inte behöver oroa mig för kommande löneförhandling.

Både igår och idag har varit innehållsrika dagar. Det är väl alla dagar på sitt sätt, men idag känns som att det är sååå mycket jag skulle vilja berätta och reflektera över så jag vet inte var jag ska börja.

Jag är nyss hemkommen från en svamptur. Vi har åkt nya vägar, sett nya platser, gått i nya skogar och upptäckt nya märken (för mig) i naturen. Svampar var det dock ont om (igen). Inte en svamp i korgen idag heller. Samma sak igår... Jag tror inte jag är ämnad att leda svampexkursioner (hur f-n stavas det?!) Det blev ändå sköna naturupplevelse båda dagarna, och trevliga samtal. Kanske kan jag medverka i framtagandet av en karta med rekommendationer för var man INTE ska leta svamp.

Nåväl, som någon mycket riktigt kommenterade tidigare så finns ju svamp att köpa i affären.

Jaja... I morse blev det en rivstart. Först en kroppsbehandling som var välgörande och intressant, sen ett möte på skolan gällande sonen. Därefter jobb med diverse aktiviteter.

Idag kom en kollega tillbaka efter en veckas ledighet på grund av att han mist sin mor för drygt en vecka sedan. Det märkliga är att hon hade samma sjukdom som min far. Vi hade förstås en del att tala om. Sorgligt, men viktigt och riktigt. Han väntar barn. Ibland har jag tänkt att en går bort och en ny kommer (människa alltså). Jag tycker jag har upplevt det flera gånger. Min farfar gick bort när jag väntade sonen. Det kändes speciellt att vara med om det när ett nytt liv växte i min mage. Nästan magiskt på något sätt. Stort. Naturligt. Livets gång. Mitt i allt fanns en mening.

Får pausa här. Är så nyfiken på vad ni andra skrivit.

Jag klär, jag klär av mig naken...

...för nu ska jag duscha 

I hela mitt liv har jag trott att jag inte kan sjunga. Nu har jag, med stark draghjälp, anslutit mig till en kör. Det är en kör för alla som tror att de inte kan sjunga. I förra veckan var jag med för första gången. Det var omtumlande, spännande och roligt. Jag är fylld av intryck och känslor.

Det här är verkligen en utmaning för mig. När jag funderat över varför det här med sång har varit så svårt och laddat för mig, är det här det enda jag kan komma på: att sjunga är att uttrycka sig själv med sig själv som instrument. Det finns inget utanför en själv att hänga upp det på, stödja sig på. Man måste helt och hållet stå för sig själv. Naket på något sätt.... Om det då är så att man tycker att man inte duger och inte vill visa det så kan man givetvis heller inte sjunga.

Igår träffades vi igen och sjöng, jag till och med deltog i ett framträdande. Låtarna har fått fäste i mitt huvud, och i morse kände jag att jag använt natten till att bland annat sjunga och bearbeta intrycken från mina nya erfarenheter.

Nu har jag börjat, försökt.. och jag är sugen på att fortsätta. 

Tillägg: UnderCover har bidragit till en uppblandning av reportoaren, bland annat genom kommentarerna på mitt "evighetsinlägg" igår. 

Igår hade vi personalfest. Den drivande hade planerat en femkamp, men det blev en sexkamp! Alltså, sex lekar istället för fem... Men, man kan nog lägga in ytterligare en betydelse i det där. För två av deltagarna var det också en annan typ av sexkamp, utanför "tävlan". Det gnistrar nämligen mellan två av kollegorna. Båda har etablerade förhållanden, vilket gör det lite jobbigare för oss alla. Några av oss känner oss riktigt besvärade av vad som händer. En känsla av att man stör när man befinner sig i vanligtvis vardagliga jobbsituationer i helt vanliga sammanhang. Hur ska detta hanteras och hur ska det sluta? Tur att jag inte är chef...