Nej, faktiskt inte. Som planerat klev jag upp före fem i morse, fixade med allt nödvändigt och begav mig till tåget. På tåget insåg jag att jag nog inte borde ha gett mig iväg. Jag kände mig inte tillräckligt fräsch, alert och energisk för att klara en hel dags seminarium. Hade intensiva överläggningar med mig själv i frågan om jag skulle klara dagen eller inte. Överläggningarna pågick i drygt en timme på tåget. Resultatet blev ett beslut om att ta mig hem igen. Det blev att vända i Västerås.  Så, efter fyra timmar var jag hemma igen. Totalt slut. Smärtor i kroppen, ledsen, yr, ångestfylld...

Kroppen är fantastisk att tala till en, om man bara är tillräckligt närvarande för att lyssna.

Det är väl bara att konstatera att läget är som det är, även om det är smärtsamt. Den där "Jante" skriker till mig, och jag hatar Jante!!! Jante säger att det borde genomföra dagens aktivitet, och att jag borde stå ut, och att jag är "dålig" som inte klarar det. Samtidigt skriker mitt innersta jag att jag borde ta det lugnt och framförallt ta hand om mig själv. På det viset får jag väl ändå vara nöjd att mitt innersta jag tog överhanden. Skulle tippa på att det var 51% mot 49%!!! Nåväl. Läget är som det är.

Chefen hörde av sig också, och var ärligt omtänksam. Tyckte att jag borde vara hemma imorgon också. Dessutom undrade hon om jag hade lust att ta en promenad under morgondagen och prata lite, åtminstone om jobbsituationen. Jag tackade ja. Hoppas jag orkar. 

Nu är det dags att slå av den här burken och fixa med nattbestyren (ett försök att övertyga mig själv). Tåget går alldeles för tidigt imorgon: 06.04 Klockan måste ställas på 04.45

Godnatt på er. 

Vad betyder detta? Jo, att jag många gånger påbörjat sms till en person, men har efter kortare eftertanke avbrutit dem. Anledningen? Jag vet inte riktigt. Har (som vanligt) flera tankar kring det. Vill inte vara för påflugen, undran om det verkligen är något vettigt jag skriver, vill inte störa osv osv.

Men, va' f-n. Varför ska jag krångla till det? Jag blir så trött på mig själv.

Då är det dags igen. Imorgon blir det en tur till Stockholm. Sanningen att säga är jag inte helt upplagd för detta äventyr, men om det blir som det brukar så blir det en givande dag.

Vem vet vem/vilka jag träffar på tåget. För det mesta blir det något intressant möte med någon ny människa. Inte nog med det - seminariet lär samla en del "likasinnade", dvs människor som jobbar med liknande frågor. Det betyder ju en chans att utöka sitt nätverk.  Möten med andra människor är ju otroligt spännande.

Vad skönt det egentligen är att inte veta vad som händer. Men, fan vad darrigt det också kan vara.

Det har gått en liten tid sedan min pappa gick bort, 6-7 veckor nå'nting. Varje dag kommer någon ny känsla/upplevelse upp. Idag har två, medvetna eller omedvetna, familjehemligheter nått mig genom min mamma. Sorgligt, delvis förvånande, men samtidigt förståeligt. Antar att det ploppar upp ännu mer i mammas medvetande och känsloliv. Vartefter det kommer i hennes sinnesvärld får nog jag ta del av åtminstone en liten del.

Familjehemligheterna (hittar inget bättre ord) som idag yppats rätar ut några av mina frågetecken och lättar en del av min förvirring över mig själv. Givetvis skapar de samtidigt ytterligare en del frågetecken och funderingar. 

Livet är intressant! Hhmm, inser att det låter klyschigt och kanske klatschigt, men det är så orden kommer.

• Klackar slår mot golvet - jag känner igen var och en av kollegornas klackljud långt innan de syns eller säger något.
• Blipljud - när de låser upp sina kodlåsdörrar.
• Järngrindens gnisslande - när någon passerar vår "låsta" avdelning.
• Ljudet av textil som nöts mot textil - det som uppstår när människor med fylliga lår bär byxor  
• Hälsningar - de flesta säger godmorgon. En av mina arbetskamrater säger aldrig godmorgon, det är mot hennes principer. Men, hon svarar hej.
• Inloggningsljud, den lilla melodisnutten som kommer när man loggat in.
• Skrivaren som drar igång.
• Kaffemaskinens surr
• Tangentknatter 
• Fläktsystemets vinande 
• Prat och skratt

Det låter nog annorlunda på ett kontor idag än för 20 år sedan...

Det blir just ingenting med bloggandet nu. Är orden slut? Nej, det tror jag inte. Snarare ligger de packade huller om buller och vill kan därför inte komma ut i någon ordnad form. Eller, är det så mycket annat som händer att det inte kommer något av den anledningen? Eller, är det både och? Mmm, så är det nog. Och, så måste det få vara...

Igår kväll bjöd en väninna mig på en av stadens restauranger. Restaurangen är ganska nyöppnad (i somras) och det finns ambitioner att den ska vara av lite finare "sort".

När vi kom in fick vi vänta en stund innan vi blev placerade vid ett bord. Under den stunden hann vi höra och se när ett sällskap vinkade till sig en servitris och tydligen påpekade att de inte fått in varmrätten. Med stora ögon och hakan i knähöjd sa servitrisen "Har ni inte fått in varmrätten? Åååh, ursäkta, jag ska kolla med köket."

Väninnan och jag blev placerade. Vi hade precis satt oss när samma servitris gick fram till grannbordet och frågade om de ville ha in desserten. Sällskapet tackade vänligt nej, och utttryckte att de gärna ville ha in varmrätten. Servitrisen svarade: "Har ni inte fått in varmrätten? Åååh, ursäkta, jag ska kolla med köket." Vi hörde sällskapet glatt spekulera i anledningen till att de inte fått in varmrätten. De hade tankar om att de såg mätta ut och/eller övergödda. Både de och vi fick oss ett gott skratt.

Vi funderade naturligtvis över sannolikheten att även vi skulle få sitta och vänta, om vi kanske behövde byta restaurang. Beslutet blev ändå att testa stället. Vi gjorde vår matbeställning och jag ville dricka vitt vin till min gös. Jag är ingen vinexpert, så jag frågade vilket vitt hon rekommenderade till just den rätten jag beställt. Svaret blev: "Det mesta funkar väl" Jaha, något förvånad och med en liiiten vägledning valde jag ändå vin.

När min mat kom fanns något vackert på min tallrik, ett slags tunt rutnät som låg som ett tak över fisken. Jag hade aldrig sett något liknande utan frågade spontant vad det där var. Servitrisen sa "Jag vet inte riktigt, det är någon dekoration (det kunde jag se). Jag kan fråga i köket". Det var inte världsviktigt för mig, men jag var intresserad och trodde faktiskt att de visste vad de serverar. 

Stackars personal. De borde verkligen göra något åt servisen om de vill marknadsföra sig som en finare restaurang. Tjejen var absolut inte otrevlig och gjorde absolut sitt bästa, men det räckte inte riktigt ända fram.

Vi hade i alla fall en riktigt trevlig kväll, maten var jättegod och väntetiden helt okej.