Att dela är något speciellt...

Att dela upplevelser - något man gör tillsammans

Att dela känslor som glädje och sorg

Att dela frustration och ilska är svårt, men kanske möjligt

Att dela på något ätbart, som till exempel en glass, en jordgubbe

Att dela rum på en resa

Att dela med sig av erfarenheter

Att dela liv

Kommunikation, respekt, något fint och nära... kärlek

Vi behöver alla kärlek

Kärleken finns

Ibland förmår vi inte se och känna den så tydligt som vore önskvärt och behövligt... kanske framförallt inte när vi som mest behöver den

För ca en kvart sedan klev jag in genom dörren efter veckans första arbetsdag. Precis innanför dörren, där jag skulle gå(!), fanns en hög reklam, ett par dyngsura 44:or samt en hög med ett par jeans, strumpor och en huvtröja. Förresten stod där även en dator. Mitt i vägen alltså - va' faaaaan!!! Dessutom stank/stinker det nån form av herrparfym i hela lägenheten. Givetvis kunde jag inte hejda mig, utan försökte, först lugnt, ta upp saken med sonen. Inte gick det, snabbt ändrades mitt hyfsade lugn till total hysteri. Jag fick ett riktigt utbrott. Pulsen är fortfarande alldeles för hög. Under loppet av tre minuter hade jag fått svaret "än sen?" minst fyra gånger. En total oförståelse hos sonen. Han kunde absolut inte förstå varför han skulle hänga upp kläderna på tork för att de skulle torka snabbare, inte mögla och inte bli så skrynkliga. Han ska ju ha dem på sig imorgon!!! Det borde jag väl fatta, att då finns det ingen som helst anledning att ta hand om kläderna... Han är ju ändå snart 14 år. Dessa enkla, grundläggande saker/fenomen ska väl ändå inte behöva motiveras i all oändlighet? 

I ett försök att lugna mig, gick jag in i köket, men lugnet infann sig inte. Tvärtom, jag skrek rakt ut (ordlöst), vilket förstås var hysteriskt. När jag strax efter närmade mig rummet mötte sonen mig, tittade på mig och uttryckte att: "du behöver ju seriöst hjälp". Jaa, det ska Gudarna veta.

För mig är kultur allt det som öppnar själen - man kan resa ut men man kan också resa in i sig själv.

Jytte Hilden 

Tänkvärt, speciellt... det ligger nog något i det. *fortsätter fundera* 

Med anledning av dagens kommunikation med sonen är jag övertygad om att jag skulle ha en stor chans att ta medalj i ett eventuellt VM för pinsamma föräldrar.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt... 

Jag är så fullpumpad med intryck från de senaste dagarna (bland annat Gotlandsresan) och känner ett starkt behov av att uttrycka delar av dem. Men, det går bara inte. Det är så knökat att jag inte får fram någonting. Ungefär som när någon städerska proppat en servett-/handdukshållare så full att det inte går att dra ut en enda servett. Antar att det behöver mogna lite till. Kanske blir det då något mer "luft" bland tankar/känslor/upplevelser, så att de kan särskiljas...

I mitt bostadsområde finns ett antal flyktingfamiljer. Några är från Afrika. Jag brukar betrakta dem och förundras över deras, åtministone till synes, livslust. Idag har jag sett sex barn leka med några slags vapen. De fäktades med något, och vad jag kunde se så var det köksstolsben. Leken var intensiv men på något sätt respektfull och såg inte alls farlig ut. Det finns en livslust och energi som är härlig att se. Uppenbart är också deras utstrålning av stolthet. Det är fascinerande att betrakta dem.

Jag känner mig nyfiken på deras liv och tänker att det finns en hel del att lära av dem.

"Vem är det som orkar lyssna på dig när du berättar om ditt liv?" Det var sonens kommentar i morse, när han sömndrucken klev in i köket under tiden för ett telefonsamtal jag hade med min före detta svärmor.

Jag tänker flera saker kring det. Han hörde samtalet, att jag berättade om mitt liv och vad jag känner just nu. Kvinnan jag pratade med är verkligen intresserad och ringde upp för att höra efter hur jag har det. Sonen kunde tydligen alls inte förstå att någon skulle kunna tycka det var intressant. Sorgligt kan jag å ena sidan tycka, men å andra sidan kanske det betyder något i förlängningen?! Ytterligare en referens som odlas och förstärkas i hans värld. Jag berättade förstås vem jag pratade med. Han lämnade rummet och muttrade strax därefter att "uppmuntrande att prata om det". En ironisk kommentar visserligen, men som sagt tror och hoppas jag att det kan innebära något positivt för honom längre fram i livet. Dels att han får uppleva att det finns människor att prata med, dels att det är möjligt att prata om sig själv och sina upplevelser. Ja, säkert flera saker också. Det tillför något i hans värld, bland annat att det inte bara är jag som tycker det här är viktigt.

Ambivalensen är ett faktum. Jag svajar alltså, vilket med all sannolikhet framgår tydligt här. Känslan av en stark övertygelse om att det här är bra och ett starkt tvivel...

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Idag skulle det promeneras i gott sällskap. Vid mötet konstaterade vi att det regnade för mycket för en promenad. Istället blev det en fika- och kramstund. Det var riktigt skönt, och jag är helt övertygad om att det var minst lika bra för hälsan som en promenad.