Jag älskar mitt barn, men är det tillräckligt? Tvivlet är starkt. Jag älskar utifrån förmåga. Om förmågan brister, vad gör jag då? Inte anklaga. Det är klart att jag inte kan älska mer än jag förmår.

Skräms jag när jag är som jag är? Borde jag hålla tillbaka?

Nej, faaan, det kan jag inte, det går inte och jag vill inte! Jag har varit tillräckligt lagom och följsam i mitt liv tidigare, nu får det vara nog. Vilken fruktansvärd vånda och vilket stort hot!

I natt har jag jobbat igen! Drömmarna var energikrävande och tröttheten är påtaglig även efter en hel natts sömn. Men, jag har lärt mig något. Ilska och jävlar-anamma vill (också) ut, det ska jag använda om jag kan! Vilken kraft det finns inom mig...

Hur kan kraften frigöras?  Jag känner tydligt att den finns där. Något starkt inom mig gör allt för att hålla kvar den innanför skalet, gömma den, förneka den, möjligen låta den finnas "lite lagom". Det kostar på. Inte underligt att jag är spänd som en fiolsträng. Det känns som att jag kokar, det rör sig inom mig, en killande elektrisk känsla - om någon tar i mig får den en stöt. Kraften VILL ut. Den är skrämmande... Tänk om min kraft och mina känslor får fritt spelrum och blommar ut till en illaluktande, ful, taggig, bortstötande blomma, som ingen vill se, vara i närheten av, bry sig om, lukta på, hålla i, njuta av...