En förkylning gör sitt bästa för att ta fäste i min kropp. Den har delvis lyckats. Huvudvärk, halsont och nästäppa. Tack och lov brukar jag inte vara förkyld, men nu passade förkylningsviruset på. Mitt försvarssystem är nog tämligen utmattat vid det här laget. Kroppen är ju finurlig också. Är vi för dåliga att lyssna på den slår den till med något så att vi ska fatta bättre, hjälper inte det ser den till att slå till med något värre osv tills vi till slut tvingas lyssna på den. 

Men en förkylning, det är väl ingen fara. Det finns Ipren och nässpray och förkylningar går i regel över.

Ha en bra dag.

Jo, just det, ett nytt ord att lägga till ordförrådet. Tack och lov väntade han (sonen) med den kommentaren tills vi satt i bilen på väg hem. Vi diskuterade vi om vad som behövdes köpas/hyras om vi ville ha en kyrklig begravning. Då pratade vi om att vi bland annat skulle behövt en organist. Direkt kom kommentaren från baksätet: "könsorganist". Undrar om det finns sådana och vad de i så fall gör? Hmmm...

Vid dagens besök hos begravningsentreprenören deltog, förutom jag själv och mamma, den 13-åriga sonen. Det må jag säga var en frisk fläkt i denna tunga stund. Vi, inklusive begravningsentreprenören, fick anledning att skratta gott och högt vid ett flertal tillfällen. Här kommer ett par kommentarer att återges.

En av frågorna som diskuterades var om vi ville se pappa igen när han ligger i kistan. Eftersom mamma och jag träffat honom två gånger efter att han somnat in kände vi oss nöjda. Naturligtvis fick sonen samma fråga. Han hade ju bara träffat morfar en gång efter att han dog, vilket inträffade två timmar innan besöket på begravningsbyrån. Hans svar var: "Jag vill då inte se nå' mer lik". Han sa det på ett mycket naturligt sätt.

När vi kom till valet av urna, kollade vi på olika varianter i en katalog. Bland annat fanns urnor med blomdekorationer. Då levererade sonen kommentaren: "Det är väl helt onödigt, den ska ju ändå grävas ner". Han har ju helt rätt i det.

Rakt, enkelt och avväpnande. Det är härligt med barn!

Det är inte helt osannolikt att jag får anledning att återkomma till det här mötet.

Idag vaknade jag av mig själv. Inget telefonsamtal och ingen  grävmaskin var anledningen.

Egentligen är min semester slut och jag skulle vara på jobbet nu. Istället blir det möte med begravningsentreprenören. Åtminstone är det dagens planerade "huvudpunkt". Vad dagen har att erbjuda i övrigt vet jag förstås inte. 

Sorgen till trots har det funnits anledning till skratt flera gånger under dagen. Bland annat talade vi om musik till begravningen. Pappa gillade Air av Bach mycket, men mamma tyckte den var så tung, svår och begravningsaktigt. Jo, sa jag, men nu handlar det om just begravning. Hmmm, vi skrattade och hon tillstod att jag ju faktiskt hade rätt i det. Det får nog bli så att Air blir ett av styckena som ska spelas.

Han sa så, sjukskötaren från landstinget jag pratade med härom dagen. Det är så sant så sant. Det gäller förstås honom i hans profession. Jag tänker även att det gäller samtliga oss människor i varje situation. Tungt kan tänkas, men vilken möjlighet det finns i det här.

Riktigt bra sagt, tycker jag.

Gång på gång har jag fått bevis på att jag borde våga lita mer på min känsla. Att det ska vara så svårt att göra det?? Både inför mig själv och inför andra, till och med delvis i denna blogg, har jag återgett min upplevelse av situationen med min döende far. Idag har det åter visat det sig åter att min känsla har stämt med verkligheten. Än en gång ställer jag frågan: Varför är det så svårt att lita på sig själv?

Det finns säkert en miljard olika förklaringar på det, men jag orkar inte med dem... Åtminstone inte att spåna om dem just nu.

Ja, om du har någon är du mycket välkommen att leverera den. 

Som svar till de som undrat; Jodå, kvällen var ypperligt trevlig igår och det var skönt att blanda tankar och känslor med annat än sorg en stund. Jag blev glad och rörd över kommentarerna jag fått :-).

Tyvärr är inte baksmälla orsaken till dröjsmålet av detta inlägg. Det handlar snarare om att jag tidigt i morse fick ett samtal om att min nära anhöriga, som är min pappa, inte hade långt kvar. Jag slängde mig i duschen och på en halvtimme, från samtalet, var jag där (1,5 mil härifrån). Tyvärr hade han redan då somnat in. Så där har jag varit, träffat honom, smekt honom, sagt några ord, tagit adjö och jag vet inte vad. Smärtsamt, förvirrande, overkligt...

Min dag har alltså handlat om död, sorg, kärlek och, till döden hörande, praktiska göromål. Största delen av dagen har jag varit med min mamma....

Eftersom pappa var sjuk och jag följt med på resan var det inte oväntat utifrån ett intellektuellt perspektiv, men rent känslomässigt - jag vet inte än. Jag lär återkomma när jag samlat mig något. Kanske till och med innan jag samlat mig?!