Jag har en stark skepsis till förenklade positivitetsmetoder som ofta återges i magasin, vecko- och dagstidningar. Då menar jag sådant som: fem snabba steg till bättre självkänsla, bli av med fobin på fem minuter, titta dig i spegeln och säg till din spegelbild att du är vacker varje morgon i fem morgnar så kommer du känna dig vacker.

Eftersom jag ändå har ett stort intresse för ämnena händer det att jag läser. Utifrån det försöker jag värdera och sortera. Ibland hittar jag något jag gillar.

Ett fynd jag gjort i denna positivitetsdjungel är idén om att man ska tänka igenom sin dag och skriva upp några positiva händelser/känslor. Sedan kan man läsa detta och för de dagar man inte kommer på något positivt kan man titta på föregående dagar. Det här kan jag tro är något bra. 

För denna dag har jag en hel lista positiva händelser :-)

Kroppsbehandling

Umgänge, praktiska sysslor och mat med mamma 

Flera omtänksamma sms

Flera betydelsefulla telefonsamtal 

Glädje över upplevelseberättelse från nära anhörig 

Kattkontakt

Givande, trevligt möte med man

Bakning

Lästa bloggtexter

Bloggkommentarer 

Tidvis känsla av lugn och tillit

Oj, det är så positivt att det nästan är oroande. Jag håller ändock fast vid detta och tränger undan idén om att göra en "tvärtomlista".  

Tänk om jag vore en prinsessa, hur skulle det se ut och fungera?

Många gånger har jag funderat över hur det skulle vara om kungabarnen skulle ha våldsam acne, vara feta, ha små hängbröst, tvångstankar av skiftande slag eller andra vanliga "handikapp". Knäpp tanke? Ja, det är möjligt, men jag brukar roa mig med tanken att sätta mig in i andras situation, framförallt när det gäller någon jag har kontakt med, men också när det gäller mer offentliga personer. Då försöker jag alltså föreställa mig hur jag skulle känna, vad jag skulle säga, göra och så vidare. Inte lätt, möjligen heller inte relevant, men ändå...

Vår svenska kungafamilj ser ju bra ut, vilket är trevligt och bra för dem och för oss andra.

Till saken, om det inte skulle vara så... Om exempelvis en prinsessa skulle ha bröst liknande stekta ägg, vad skulle kungafamiljen göra då? Operation, behåar med silikon, terapi.. eller vad, och hur skulle en eventuell operation förklaras i media. Eftersom de är så påpassade skulle de givetvis behöva förklara saken. Det kan vi vanliga dödliga vara glada över att vi slipper i alla fall.

Nej, jag kanske inte ska utveckla denna tanke mera. Då kanske jag blir "avstängd" från bloggagratis.

Upphovet till funderingen? En damtidning jag fått av mamma...

En hel sida fulltecknad med blogguppslag, men inspirationen dog lite. Får återkomma. De kanske måste mogna till sig lite. Sen var det faktiskt så att jag fastnade i en blogg också... Hmmm, en chokladbit skulle smaka nu!

Nu är disken klar. Det känns fantastiskt skönt. Den allra mest vardagliga och naturliga saken för många, men ett näst intill oöverstigligt projekt för mig emellanåt.

För att det inte ska vara så länge med den rena disken har jag satt igång ett varm-mack-projekt. De skitiga-disk-producerande typen av projekt har jag lättare för! Det doftar gott, snart ska de avnjutas. Extra krydda hade det kunnat bli med sällskap. Nu får det duga med mitt eget sällskap, tur att jag är ett så trevlig ;-). 

Mackorna får avnjutas till höstregnsackompanjemang. Det är ju rätt mysigt. Stearinljusens tid är här!

I dagens rotande i mitt föräldrahem hittade jag några tallrikar som jag kände direkt att jag ville ha. Det var sex slitna flata Rörstrandstallrikar. Enkel design, 60-talsinspirerade. Kollade just, serien heter visst Blåvinge. Vet inte alls om det är något känt för andra eller så. Det spelar ingen roll. De står här hemma nu, nydiskade. En väldigt speciell känsla infann sig, både vid första åsynen och även nu vid diskningen. Jag tror det är något insomnat barndomsminne som vagt eller till och med starkt gör sig påmint. Nostalgi, kärlek, nyfikenhet, ett uns av tunghet. De tilltalar mig i vilket fall som helst. Jag gillar att de är  slitna, använda, jag gillar designen.. Får se hur det känns att duka med dem och äta på (från?) dem igen.

Inte för att jag vet vad jag ska skriva... I morse orkade jag inte skriva något.

Karlarna (grävmaskinisternas kollegor) la plattor utanför, men väsnades inte så mycket. De störde mig faktiskt inte alls. Jag spanade in dem lite lätt och undrade om de inte hade lite väl mycket kläder på sig?!

På förmiddagem var hemma hos min mamma. Vi pratade en del och vi fixade med en hel del praktiska och administrativa sysslor efter pappas bortgång.

På eftermiddagen har jag vistats i och utanför en mans hem. Vilken mening! Inte beskrivande alls. Torr och tråkig närmare bestämt. Vet inte vad jag kan och ska skriva riktigt om det... Det kändes i alla fall mycket bra och trevligt :-).

Ikväll, efter att jag handlat, svängde jag in hos goda vänner. De hade skaffat en minipool/spa för fyra personer. Den var tempererad och "kunde bubbla". Jag blev inbjuden att testa tillsammans med dem, vilket jag gjorde. Mycket skönt!

Senare har jag bland annat haft ett lååångt, givande telefonsamtal med min fd svägerska.

Just nu lite skrivande. Jag borde verkligen diska!!! Ska försöka samla kraft till det. 

Övrigt: Det är något som pirrar lite i mig!! :-) Vet inte sååå mycket om det, men det är inte disken! 

Det måste gå är ett mantra jag är uppvuxen med och som följt mig i alla år. Visst har jag både medvetet och omedvetet levt efter  om med det. Min övertygelse är att det hjälpt mig genom svåra situationer och att helt enkelt överleva vid  många tillfällen.

Det finns förstås tillfällen då detta mantra har varit och är ett hinder. Det kanske inte alltid måste gå, det kanske går att be om hjälp, räkna med andra människors stöd, samhällets stöd osv...  

.. med dessa möten, både igår och idag. Det har varit flera viktiga möten med olika personer, men det jag vill skriva om just nu gäller en man jag inte sett på några dagar.

Att bli sedd, lyssnad på, omfamnad

Att få finnas som jag är med hela min person

Fruktansvärt skakigt, men skönt, närande

Att bara vara ...

Att det ska vara så svårt!?

Usch, varför måste denna känsla av och rädsla för att vara till besvär finnas i mig?

Han sa något i stil med att: Kan det vara så att man fråntar en annan människa sitt ansvar om man utgår från att man är till besvär?  Mmm, det ligger nog mycket i det.