Efter en god middag (vilken sonen gjorde en betydande insats i), ett trevligt telefonsamtal och kvällens avsnitt av Svensson Svensson tänkte jag att det vore väldigt gott med en chokladkaka. Till min förvåning fanns inga i skåpet. Jag gick till sonens rum och frågade honom om han kände till.... sen såg jag en tom förpackning på hans bord. Han svarade snabbt: du kan ta en bulle, det är gott. Jaha... jag lyfte den tomma förpackningen och fann fyra bullpapper under den. Samtidigt som jag i mitt inre undrade om det fanns några bullar kvar i frysen ställde jag frågan om det fanns nån cola kvar. Han gjorde en snabb rörelse och fiskade upp en flaska från golvet. I botten (var annars?) fanns ett par centimeter cola, förmodligen avslagen. Han överlämnade flaskan och jag lodade iväg till frysen för att spana efter bullar. Den fanns bullar. Jag värmde ett par och drack den avslagna colan till. Helt okej ändå. Det är ju trevligt att han är företagssam och fixar lite mysigt för sig... Han är ju ändå det bästa jag har (till låns).

Jag roade mig med att kolla referenserna till min blogg och blev varse hur vanligt det är att söka efter snoppar! På nätet menar jag nu. Vid ett tillfälle har jag haft ordet snopp i en rubrik, och tydligen hamnar det inlägget i nån slags träfflista när folk söker efter snoppar. Tänk vad besvikna de ska bli när de kommer till mitt inlägg, det är inte alls vad de tänkt sig.

Grus - det känns som att ögonen är fulla av grus och ögonlocken som att de är ett par storlekar för stora och helst bara vill hänga. Kroppen, den känns tung och som att den inte alls är vaken. Va' tusan, jag har sovit som en stock men ändå känns det såhär. Kan endast erinra mig en period i livet då tröttheten känts som nu. Det var när jag var gravid. ......... Vad säger jag?? Nej, det har nog ingen koppling alls. Jag borde inte vara gravid och det finns inget annat som tyder på det. Som jag brukar säga när jag inte förstår: "det är nog nå't elektroniskt".

Nåväl, det är lördag och jag är ledig, dessutom levererades morgontidningen som den skulle här imorse. Det känns skönt. 

Arbetsveckan är slut, det är jag också.

Helgen har börjat, vad har jag börjat med?

... mötte jag en av mina kollegor i trappen. Han hälsade och tittade lite extra på mig, funderade en stund och sa sen trevande:

-Vad har du nu gjort?

-Nä, jag har inte gjort någonting, sa jag, eftersom jag inte kom på att jag gjort något speciellt. För att säga något mumlade jag jag något om att jag duschat... (måste varit nån form av osäkerhet som gjorde sig gällande, jag duschar varje morgon).

-Nähä, det är fint i alla fall, sa han.

Hmmm, jag funderade. Efter en stund kom jag på det. Jag hade dragit håret bakom öronen på ett sätt jag inte brukar. Han lade märke till att det var något nytt, men kunde inte identifiera vad det var. Otroligt! Det var ju bra trevligt att han uppmärksammade det. Då slog det mig vad viktigt det är att man ser varandra. Den här killen brukar ofta kommentera och ge komplimanger för frisyr, klädsel, arbetsinsats osv. Här behöver kanske förtydligas att det inte finns någon som helst attraktion mellan oss (vad jag vet). Han är bara sån. Jag försöker också att inte bara tänka komplimanger, utan också uttrycka dem. Det kostar så otroligt lite att ge dem, men betyder så mycket.

...potatisen på spisen, sonen i sitt rum. Va' skönt! Det är fredag. Snart ska sonen få göra såsen, kanske bidrar han till salladen också, vad vet jag?. Annars gör jag salladen själv. Riktigt lyxigt känns det - att få umgås med min lilla juvel, att veta att jag får sova länge imorgon, att jag får göra vad jag vill. Det känns fint. Undrar om jag inte ska få en liten liten drink nu.. Återkommer säkerligen senare. *går ut i köket nu*

Se där - ytterligare en fråga! Ibland blir jag så trött på mig själv - jag vänder och vrider på saker för mycket ibland. I många fall är det en väldig tillgång med alla dessa frågor och i andra (kanske lika många) fall tror jag det är ett hinder för mig. Men, jag kan inte låta bli. Jag ligger i "träningsläger" för att försöka hitta när det är rimligt/relevant/bra att ställa de här frågorna till mig själv och andra och när jag bör "lägga ner". Träningsvärken gör sig påmind emellanåt, och jag tror den tar sig uttryck i form av huvudvärk, trötthet och förvirring. Suck!

Här om veckan påpekade jag fenomenet i ett samtal med min chef. Jag uttryckte mig så här: Jag har en stark känsla för att jag är mycket bättre på att ställa frågorna än ge svaren. Till min förvåning svarade hon: Det är ju det som är ditt jobb! Vad bra då?!, tänkte jag. Förvirrad blev jag förstås. I vanlig ordning startade hjärnan en process som resulterade i ett stort antal ytterligare frågor, till största delen för mig själv i mitt eget inre. Vad trött jag blir.

Varför har jag så mycket frågor?