I natt vaknade jag minst fyra gånger. Den första tanken vid samtliga tillfällen var: Åååh, nej! Jag vill inte gå till jobbet och jag klarar det inte!!!

I morse när klockan ringde kravlade jag mig upp och fixade med det vanliga, förutom bäddning, som jag inte orkade med.

Jag förberedde dessutom sonens frukost och hans idrottskläder, eftersom prio ett för sonen är att han ska ta sig till skolan. Kan tyckas hönsigt, men som sagt - jag vill vara med och skapa förutsättningar för att han över huvud taget ska ta sig dit. 

Något sen anlände jag till jobbet (tur att vi har flextid). Några käcka kommentarer utbyttes med några av kollegorna. När jag fått mitt kaffe och skulle gå ut och filtrera luft en stund mötte jag chefen. Jag frågade hur hon kände sig, eftersom hon var hemma två och en halv dag förra veckan, var helt knäckt och bland annat drabbades av minnesförluster och darrningar. (Det ser jag som rätt allvarligt!) Hon svarade glatt och käckt att: "Nu är det bra, jag har sovit oavbruetet i tre dygn!!!"  Får tillstå att jag inte riktigt kände att det stämde det hon sa, men ändå... det får ju stå för henne. Saken är den att det blev extra svårt att i det läget stå för hur jag själv kände. Jag gjorde det ändå, så gott jag kunde.

Jag fick min "luft" och tog mig till kontoret. Där stängde jag in mig och tänkte att jag skulle arbeta i lugn och ro. Telefonen ringde strax därefter. Det var sonen som undrade var hans byxor var! -På golvet i fotänden på din säng, svarade jag. Jag visste det eftersom jag höll på att snubbla över dem tidigare. -Näää, det är de inte, sa han. När vi till slut kom fram till att han menade idrottskläderna kunde jag berätta (igen) att de låg i en påse innanför dörren. Ja, sen var det ju det också att när han ringde hade han egentligen börjat skolan för en kvart sedan! Nåväl, tid fanns inte att argumentera om det då.

Instängd i mitt kontor fick jag en hel del bra gjort. Tänk vilken stor skillnad det gjorde att stänga in sig. Det ska jag absolut praktisera mer!

Efter arbetsdagen var jag helt slut, åkte och handlade och kom hem. När jag slog upp dörren möttes jag av en stor mängd post och reklam, som låg i en enda röra och näst intill ramlade ut i trappuppgången. Förutom det fanns ett par skor mitt i vägen, liksom två påsar med begagnade idrottskläder. Suck, suck och suck" När jag lyfte blicken kunde jag skåda några utdragna kökslådor, resterna från frukost och mellanmål på både köksbord och diskbänk, samt disk. Jag bytte riktning och spanade in på sonens rum - hälsade. Han hälsade tillbaka och stängde snabbt därefter dörren till sitt rum. Pust..

Här hade det varit skönt med en stor kram och tystnad. Bara samförstånd och att få vara. Det blev inte så. Jag bet ihop... kan det vara därför jag haft huvudvärk idag?

Något senare gläntade jag på dörren, och då inträffade något, som jag inte ska återge här, men som jag blev grymt arg och ledsen över. Min reaktion kom ögonblickligen, och i samband med det talade jag om att jag haft en skitjobbig dag. -Jaha, svarade han, då ska jag hålla mig undan! - Nej, det behöver du inte göra, men jag vill gärna att du är lite extra samarbetsvillig. 

Äääh, det blev långt och tradigt det här. Jag fixade mat, diskade och vi åt. Vi samtalade till och med lite grann. Nu sitter jag här vid datorn och häver ur mig något som säkert de flesta är noll intresserad av. Men, det är klart, har du läst ända hit, så.. Tack för visat intresse!

Denna nyhet finns publicerad på aftonbladets nätupplaga.  Det är visst en webb-tv-snutt. De utfärdar en varning för starka bilder. Har inte kollat så jag kan inte avgöra, men nyheten som sådan... *suckar tungt*

Nu har det väl spårat ur riktigt ordentligt!!

- Vet du hur illa det låter när du spelar på den där?

- Nej, det vet jag inte ..

"Den där" är en blockflöjt jag spelade på idag. Eftersom jag börjat i en kör och är ny, ville jag kolla lite hur stämmorna går, för att eventuellt kunna sjunga liiiite bättre nästa gång.

- Det kan väl inte höras så väl in i ditt rum?

- Jo, du vet nog inte hur mycket det hörs.

- Nä, men du spelar ju en massa musik hela tiden, och det får ju jag lyssna på.

- Ja, men jag har klagat, det har inte du!

- Nej, det är ju sant, men jag tycker det är viktigt att du får lyssna på det du tycker om.

Här tog diskussionen slut. Jag tror inte han tycker det är lika viktigt att jag får lyssna på det jag tycker om.

Äh, jag tutar glatt vidare :-) 

Jag är inte mycket för snacks, men idag fick jag ett starkt sug efter ostbågar. Redan vid snacks-hyllan i butiken (efter gymmet) kände jag suget, men tänkte att det inte alls var så viktigt. När jag stod i kassan nämnde jag det för mitt sällskap, han sa: gå och hämta. Jag lydde (faktiskt), men det fanns inte en påse att uppbringa i hela affären, eftersom affären ska byta koncept om en vecka. När vi handlat klart och jag skulle skiljas från sällskapet sa han: åk nu och köp ostbågar. Jag lyssnade inte på det örat, men såhär i efterhand inser jag att han hade fångat upp kraften i mitt sug. Själv hade jag inte fattat det. Nu sitter jag istället och funderar över ostbågssubstitut.

Det går inge bra, kan inte komma på något som skulle kunna ersätta ostbågarna. 

Jag är förvånad och kanske mest positivt överraskad över att kunna känna en sån längtan som jag gör nu. Bara att uttrycka det så här skrämmer mig samtidigt som det är en skön känsla. Ambivalens kallas det visst. Den stora glädjen finns i att jag faktiskt kan uppleva känslan. Det är något nytt.  

Här kommer receptet på de vita rutorna jag yrade om tidigare idag och Marianne var lite nyfiken på

Vita rutor

Botten

3 ägg

3 kkp socker

3 kkp mjöl

3 tsk bakpulver

1,5 dl ljummet vatten

Vispa ägg och socker pösigt (som vanligt)

Blanda mjöl och bakpulver

Rör ner mjöl- och bakpulverblandningen växelvis med vattnet i äggsmeten

Smörj och bröa en långpanna

Häll i smeten, grädda ca 15-20 min i 175 grader.

I mitt recept står 10 minuter, men det var absolut för kort tid. Man får hålla koll helt enkelt.

Glasyr

200 g margarin (eller smör)

2 dl strösocker

4 msk vanilj

Smält matfettet

Vispa i strö- och vaniljsocker

Låt svalna

När glasyren svalnat, rör i två äggulor

Bre ut smeten på kakan

Strö över kokos

Klart, nu är det bara att skära rutor och mumsa.  

Jag tycker de är otroligt smarriga, och så är de enkla att göra.

Hur kunde jag ens tänka tanken att sonen skulle äta frukost innan han gav sig på bullarna? Otroligt naivt. Det går naturligtvis ypperligt bra att äta bullar till frukost.

Drygt 180 cm finnig tonåring hasade in i köket, tittade trött  upp på mig, mumlade nåt som kunde liknas med ett hej, gick fram till bänken, lyfte på bakduken och valde noga ut en bulle, hasade vidare till köksbordet och sjönk där ner på en stol. Vid bordet genomförde han en noggrann besiktning av bullen, tittade på mig och frågade: var de inne lite för länge i ugnen? Nej, det var de inte... Men, han ville antagligen få igång mig. Det gick inte :-) Jag höll mig lugn och fin (stolt över det). Istället frågade jag om han inte skulle ha lite yoghurt innan han åt bullar. Mycket förvånad hörde jag honom svara: Okejdå!

Det lönar sig att fråga - ibland får man oväntade svar. 

I morse vaknade jag och var trött, mycket trött. Trots tröttheten virvlade tankar om bakning i skallen. Hade en stor mängd uppslag: bullar, äppelpaj, vita rutor, chokladsnitt, drömmar...

Att baka har varit förenat med stor lust och avkoppling för mig. Av någon anledning har lusten varit mindre under en längre tid. Det blev för mycket prestation på något sätt.

Idag fanns lusten där, det kändes så skönt. Bullar blev mitt val och nu står de på jäsning på bänken. Ska gå och pensla dem nu.

Snart kommer det att dofta av nybakade kanelbullar i lägenheten, säkert också i trappuppgången. Sonen kommer säkert att gilla att känna doften när han vaknar, och än mer äta några varma bullar efter frukosten.