Arbetsveckan är slut, det är jag också.

Helgen har börjat, vad har jag börjat med?

... mötte jag en av mina kollegor i trappen. Han hälsade och tittade lite extra på mig, funderade en stund och sa sen trevande:

-Vad har du nu gjort?

-Nä, jag har inte gjort någonting, sa jag, eftersom jag inte kom på att jag gjort något speciellt. För att säga något mumlade jag jag något om att jag duschat... (måste varit nån form av osäkerhet som gjorde sig gällande, jag duschar varje morgon).

-Nähä, det är fint i alla fall, sa han.

Hmmm, jag funderade. Efter en stund kom jag på det. Jag hade dragit håret bakom öronen på ett sätt jag inte brukar. Han lade märke till att det var något nytt, men kunde inte identifiera vad det var. Otroligt! Det var ju bra trevligt att han uppmärksammade det. Då slog det mig vad viktigt det är att man ser varandra. Den här killen brukar ofta kommentera och ge komplimanger för frisyr, klädsel, arbetsinsats osv. Här behöver kanske förtydligas att det inte finns någon som helst attraktion mellan oss (vad jag vet). Han är bara sån. Jag försöker också att inte bara tänka komplimanger, utan också uttrycka dem. Det kostar så otroligt lite att ge dem, men betyder så mycket.

...potatisen på spisen, sonen i sitt rum. Va' skönt! Det är fredag. Snart ska sonen få göra såsen, kanske bidrar han till salladen också, vad vet jag?. Annars gör jag salladen själv. Riktigt lyxigt känns det - att få umgås med min lilla juvel, att veta att jag får sova länge imorgon, att jag får göra vad jag vill. Det känns fint. Undrar om jag inte ska få en liten liten drink nu.. Återkommer säkerligen senare. *går ut i köket nu*