... mina inlägg för dagen. Jag kan väl konstatera att de inte kommer att belönas i någon positivitetstävling. Det är heller inget mål, men det är ju heller inte skittrevligt att det är så. Nu är det väl så att allt inte är trevligt hela tiden.

Det kan vara annorlunda imorgon.

Idag på lunchen flanerade jag på stan och träffade på en "flyktigt bekant". Jag och min kollega utbytte några ord med kvinnan/tjejen. Rättså direkt började hon göra reklam för något "tänka positivt-koncept" på nätet. Inte helt oväntat med tanke på hennes personlighet, men jag kan inte låta bli att tänka att det jag sa fick henne att vilja dela med sig av sin entusiasm... Hon la till nå't om att: "jag menar inte att man ska förneka negativa tankar, men jag tror att det här är bra".

Jag fattade galoppen. Jag hade sagt "fel" och borde tänka mer positivt.

Nyfiken som jag är orienterade jag mig på sidan med positivitetstänksidén och kunde tyvärr konstatera att jag inte riktigt köpte konceptet.

Vi är olika, det där är säkert något som många behöver och kan anamma. Jag råkar inte vara en av dem. Något "dålig" kan jag känna mig, men samtidigt förbannad. Jag är så trött på dessa förenklade lösningar.

Nu har jag fått mig till livs, en nyhet som jag återigen undrar om den verkligen är bra?! (läst i tidningen MåBra).

HP har utvecklat en tjänst där man kan få råd i att välja rätt färg på sitt läppstift eller underlagskräm.

Såhär går det till:

Man tar ett kort med sin mobil på sitt ansikte. Den skickar man till ett "vetenskapligt program", som analyserar hudtonen och skickar tillbaka ett SMS om vilka färger som passar en.

Är det här en tjänst som jag behöver och som jag saknat? 

Idag har jag varit på ett möte där "så här har det alltid varit" varit en återkommande kommentar på mina funderingar och frågor.

När jag sommarjobbade på Tempos (som senare blev Åhléns) damkonfektion i mitten av 80-talet mötte jag denna (äckliga) kommentar för första gången. Jag blev liite förskräckt då, men sen har denna inställning/kommentar återkommit på alla mina efterföljande arbetsplatser.

Varför är det så här?

Om det varit så i alla jävla tider, utan rimlig förklaring, är det då inte dags att omvärdera?

Det är inte annat än att jag undrar över om jag är på rätt ställe.

Eller, är hela jag fel? 

Om lärarna också hade haft jobb så hade barnen inte haft någonstans att vara.

Hanna, 7 år