Sovmorgon

Härlig frukost

Lååång skön dusch

Vila

Datortid

Tvätt

Disk

Plock med återvinning

Matlagning

Mat, besök på stan och fika med mamma

Hämtade sonen

Promenad med sonen (!)

Matinköp

Läsning

Promenad med "annan viktig person"

Matlagning igen

Middag

Datortid

Alldeles strax sängen..

Tänk vad mycket man hinner med och kan göra med lust när man är ledig.

Må så gott!

... att allt blir bra bara man promenerar!

Ja, det var tonårssonens kommentar under dagens korta promenad med honom.

Först måste jag förstås uttrycka min glädje över att ha fått med honom på en promenad, om än en kort sådan. Under promenaden protesterade och klagade han en hel del. Jag motiverade och förklarade fördelarna med frisk luft, dagsljus, AD-vitaminer, må-bra-hormoner osv osv.

Han var inte heelt nöjd med mina argument. Jag delgavs hans uppfattning om mig som otroligt snäll och trevlig mot alla, utom mot honom. Hur kunde jag "tvinga" honom att promenera med mig? Sanningen att säga är det helt omöjligt att tvinga den lilla mannen till någonting. En viss frivillighet fanns det allt i honom. Det får räcka att konstatera och känna det i mitt inre. 

Vilken förmån det ändå är att få leva med barn.

Jag fick en tanke, som jag inte ska utveckla (inveckla) alltför mycket här och nu. Tanken, eller snarare frågan är: Det skrivs otroligt mycket om barns problem och "problembarn". Givetvis finns det, men var finns allt om föräldrars problem och hur de ska hanteras för att underlätta och hjälpa barnen? Är det ett mer förbjudet och svårare område? Barn är barn och föräldrar och andra vuxna i deras närvaro behöver hantera barnen och situationerna med dem. Som vuxen har man faktiskt ett större ansvar... Ett ibland (ofta) väldigt svårt ansvar, men jag undrar: Varför lyfts inte den frågan mer?

Både barns och föräldrars problem behöver förstås lyftas, men i ivern att skriva och diskutera kring barns problem kanske vi glömmer av oss själva och vår betydelse/insats. Kanske fokuserar vi på att åtgärda symptom utan att komma till kärnan.

Igår förmiddag kom jag på den strålande idén att ta kompledigt på eftermiddagen och semester idag.

När jag berättade om min idé för kollegor och vänner, frågade samtliga: Vad ska du göra? 

Något förvånad över frågan svarade jag: Ingenting.

Men, det är ju inte helt sant. Frågan fick mig att fundera över hur vi tänker om ledigheten. Förmodligen att det ska vara något speciellt, att man ska ha en klar och tydligt definierad anledning till att vara ledig.

Här måste jag lägga in minnet av ett inslag på tv:n när ett filmteam var på ett dagis. Reporten gick fram till en pojke som satt för sig själv. Reporten sa: Och här sitter du och gör ingenting. Barnet svarade: Det gör jag visst det, jag tänker. Jag tycker det var ett underbart svar.

Jag trodde alltså att jag inte hade någon speciell anledning, men när jag tänkte efter hade/har jag ju det. Jag ska ta hand om mig själv efter bästa förmåga! Det är ju nog så viktigt. Att idén om ledighet ens kom upp var ju faktiskt att jag kände mig trött, slut, ledsen, oinspirerad på jobbet och hade en olustkänsla vid tanken på att vara där. Då tänkte jag: Kan jag göra något för att förbättra situationen? Vad behöver jag? Efter att ha formulerat de frågorna blev det tydligt för mig att jag kunde ta ledigt och göra vad jag ville.  

Än är det inte klart hur dagen kommer att avlöpa, jag har inte satt något schema och tänker heller inte göra det. Däremot har jag en mängd uppslag och idéer. Jag har skapat en lista att plocka från, om jag vill. 

Viktigast är att jag själv väljer. Det har börjat bra med sovmorgon, en lång, lugn och god frukost. Har slängt i en tvätt i maskinen, bläddrat i en bok... slängt ett öga i listan.

Det blir säkert en bra dag.

Ha en bra dag du också!