Igår träffade jag en kvinna på ett möte. Denna kvinna har haft det lite tufft i livet när det gäller sjukdomar. Hon är en av två kvinnor jag känner som nog haft samtliga förekommande och namngivna sjukdomar, med undantag för pungbråck och prostatabesvär. Vi samtalde lite, hon frågade hur det var med mig och jag hur det var med henne. Hon svarade "Jag sover i alla fall utan käpp." Svaret ger mig blandade känslor och reflektioner. Det var på ett sätt en rolig och distansierad kommentar, på ett annat sätt kan skönjas lite bitterhet, en underton av att allt annat är task. Men, hon såg rätt glad ut. Jag tolkade det som att det var rätt ok i alla fall. Ja, hon berättade förstås lite mer också. 

Jag tror nog att det allra vanligaste är att man sover utan käpp, faktiskt. Hhhmm, käpp - när jag tänker efter kanske hon menade nåt helt annat?! Mig veterligen har hon ju en man, så hon menade nog trots allt en sån där käpp man stödjer sig på.

Det är den djupa okunnigheten som framkallar den tvärsäkra tonen.

Jean de la Bruyère 

Efter en god natts sömn tog jag mig till jobbet idag och det gick hyfsat bra, helt klart oändligt mycket bättre än igår. Den goda nattsömnen var lite oväntad, men togs mycket tacksamt emot och var välgörande. Välgörande var också de fina varma kommentarer jag fått här på bloggen. Tack igen för dessa, de var med all sannolikhet bidragande till min goda sömn. Det kommer mer välgörande...

Igår kväll hade jag ett möte/träff med en man också. Det var mycket fint och jaa.. vet inte hur jag ska uttrycka det. Orden som kommer till mig känns fattiga i förhållande till känslan jag vill uttrycka. Fint, nära, respektfullt, rörande... När vi skildes åt hade jag ett annat lugn i kroppen, jag kände mig helare, mer ihophållen på något sätt.

Har ingen aning om hur detta låter och tolkas. Jag känner mig något förvirrad, trevande, osäker och samtidigt rätt harmonisk. Märkligt. Är det det här Gilda Radner, menar med "ljuva ovisshet", tro? (Se mitt förrförra inlägg)

I morse var jag spänd av förväntan inför vad som skulle utspelas utanför Hemköp idag när de hade 30% på allt. Faktiskt blev jag lite besviken, eftersom gårdagens observation var som den var. Inte en människa utanför butiken i morse. Kanske var jag för tidig - 20 minuter innan öppningsdags passerade jag. Eller så hade gubbarna handlat slut på varor, vad det nu var som var så intressant, eller så var de hemma och åt av det de handlade igår.. Inte vet jag. 

Jag ville ha det perfekta slutet ...

Nu har jag lärt mig, genom dyrköpt erfarenhet, att vissa dikter inte rimmar, och vissa historier saknar tydlig början, mitt och avslutning.

Livet handlar om att inte veta, att tvingas förändra sig, att ta tag i ögonblicket och göra det bästa av det, utan att veta vad som kommar att ske härnäst.

Ljuva ovisshet.

Gilda Radner (1946-89), amerikansk komedienn

Jag menar här på bloggen. Byts det ut överallt, i alla tidigare inlägg, får det konsekvenser på något sätt någonstans tro... annat än just i min blogg där det står "av MonAn datum och tid" nu? Är det någon som vet?

Jag kom iväg till jobbet i morse, om än lite sent. Förutom en dryg timmes avbrott för en kroppsbehandling hos min osteopat har jag varit på plats på mitt kontor. Det har gått sådäääär. Nej, det har gått dåligt rättare sagt. När tårarna trängde fram i ögonen strax före fyra stängde jag ner datorn och gick hem. Jag har ingen lust att sitta där och gråta. När jag tänker efter kanske det är precis det jag ska göra?

Nej, nå't fel är det. Såhär ska det bara inte vara. Jag kan verkligen inte fokusera på mitt arbete, jag känner mig trött och ledsen. Det har jag berättat, men jag är inte säker på att det "går hem". Var jag nu tycker det ska gå hem någonstans? Det lär vara först och främst hos mig själv.

Jag ser väl ut som vanligt ungefär, fast själv tycker jag att jag ser blek, hängig och ledsen ut. Antagligen för att jag även har känsloupplevelsen. Om de nu tycker jag ser vanlig ut, är på plats, och i kortare stunder käckt och energiskt kan delta i diskussioner och möten så är det väl lätt hänt att det förväntas det vanliga av mig.

Vad ska jag göra åt det här? Ta mig själv på allvar förstås, jag måste det, men det är lättare sagt än gjort. Kanske är en idé att jag sjukskriver mig en vecka och se hur det känns och vad som händer med mig då? Jag vet inte.. vad ska jag annars göra? Blir det bättre om jag tydligare försöker beskriva hur jag känner mig på jobbet? Något lite kanske, men frågan är om det är det jag behöver för att kunna samla krafter och fokusera på att arbeta. Arbeta - är det så himla viktigt just nu, förresten?

Dagens behandling var stark och omtumlande (jag går regelbundet på behandlingar). Jag har varit sämre i kroppen de senaste veckorna och det är alldeles uppenbart att kroppen talar till mig, precis som den brukar. Det vore väl begåvat att lyssna på den.

Vad svårt det är! 

Jodå, det finns ljuspunkter i mitt liv också. Jag känner, ser och är glad och tacksam för dem.

Det är sant! I morse när jag passerade Hemköp, 10 minuter innan öppning, såg jag dem - ett helt gäng män (!) som stod utanför och väntade. De hade varsin kundvagn, och vad jag kunde se hade samtliga en framåtlutad ställning över vagnen. Förklaringen är att vårt Hemköp har total utförsäljning. Det ska bli en Willysbutik istället. Idag har de 20% rabatt, imorgon 30% och på onsdag 40%.

Jag reagerade eftersom jag endast såg just män och att de hade samma ställning. Undrar vad de skulle handla och undrar var kvinnorna var? Det här måste följas upp imorgon...