Nu har jag landat vid datorn en stund. Det är söndag eftermiddag och fortfarande ljust. Jag gillar ljuset, jag gillar att det går mot vår och framförallt sommar. Det känns skönt i kroppen. Har nyss kommit hem från en skön långpromenad med "mannen".

Gu' vad fånigt. Jag vet inte vad jag ska kalla honom här på bloggen. När jag tänker efter vet jag inte det annars heller. Namnet funkar förstås, men sen då? Pojkvän - nä, det låter knappt könsmoget. Man är han visserligen, men säger jag man låter det som att vi är gifta. Sambo är uteslutet eftersom vi inte är sambo. Särbo - kanske det kan funka?! Det känns inte helt bekvämt att säga det heller. Att jag funderat över saken är ju för att det finns tillfällen då jag behöver ett "ord" för att förklara relationen/kopplingen, Inte minst när han ska presenteras för någon bekant eller släkting. Jaja, det kanske inte är något direkt bekymmer. Jag vet ju att han är en betydelsefull och viktig person i mitt liv och jag vet ju vad jag känner... och det är mycket :-). 

För övrigt har helgen handlat ganska mycket om praktiska göromål i hemmet. (Jag skänker en tacksamhetstanke till den som uppfann tvättmaskinen.) Lite städning och en del arbete i mammas hus, lite mer tid med särbon, en del tid med sonen och en del tid med mig själv. Funderingarna just nu rör sig mycket kring mat, vilket inte är helt ovanligt för mig. Nej, nu blir det först en liten tvätthängningsaktivitet, sen blir det köket igen.

I måndags morse möttes jag av beskedet att en av mina kollegor avlidit i lördags. Han jobbade inte på samma arbetsplats och byggnad som jag, men på samma... vad ska jag kalla det - avdelning. I stort sett dagligen hälsade vi på honom och flera gånger i veckan brukade vi småprata under "lunchpromenaden". Jag är rätt säker på att vi i fredags pratade med honom (möjligen var det dagen innan). Han såg fram emot våren då han skulle kunna börja cykla till jobbet igen (ca 20 km). Naturligtvis påverkade det stämningen på jobbet. Efter ett par dagar hade vi smält händelsen någorlunda.

I går (torsdag) morse möttes jag av en blek chef, jag hälsade godmorgon, men såg att något var fel. Hon lät meddela att vi skulle samlas direkt på morgonen för en minnesstund. Kvällen innan hade vår högsta chef avlidit. Han var dessutom min närmsta chef när det gällde vissa frågor, som  jag arbetar med till 75%. Helt overkligt!! Chockerande... Jag blev alldeles skakis. Dagen innan hade jag varit på ett möte, där mannen vid två tillfällen var in och pratade/skämtade. Verkligen märklig känsla. Helt naturligt har det haft stor påverkan på stämningen och känslan på jobbet. Det känns fortfarande overkligt.

För ett par veckor sedan gick dessutom en fd kollega bort, som jobbade på en annan avdelning. Han var på väg hem från jobbet, blev sjuk, körde av vägen och dog (inte av olyckan, utan av sjukdom). Man tror inte det är sant. Flaggorna har vajat på halv stång, alldeles för ofta, utanför vår organisations olika byggnader de senaste veckorna.

Sådana här händelser får förstås tankarna att vandra i alla möjliga riktningar. Funderingarna om meningen med livet tar fart, min fars och brors bortgång i höstas aktualiseras... Frågor som - vad är viktigt, hur sköter jag mig, kan jag göra något annorlunda för att må bättre hopar sig och tar plats.

Ja, så är det.

Ha en trevlig helg. Kram till dig som vill ha och behöver.

Vad ska jag göra?? Jobbinspirationen är totalt bortblåst. Har försökt arbeta med olika dokument, ägna mig åt omvärldsbevakning inom mitt jobbområde, rört mig i huset, höjt och sänkt skrivbordet, stått, suttit, bytt några ord med en kollega... Det händer ingenting, det känns helt kört. Suck.

Eller, är det så att jag jobbar i alla fall? Jag tänker på det jag ska göra och har på gång. En och annan viktig fråga har jag formulerat. Det är ju också att jobba. Kanske är det just det här stadiet som gör att det bara ibland flyter. De där tillfällena när man inser att man egentligen har massor med sakert klart för sig och lätt kan återge dem både verbalt och skriftligt. Jag får nog omvärdera läget - det är nog något bra det här, en viktig del i jobbprocessen. 

Oops! Nu har det hänt nå't. Två polisbilar har passerat med blåljus, sirener och hög fart. Får nog besöka den lokala tidningen på webben och uppdatera mig lite ;-).

Det gick nyss upp ett ljus för mig. Jag har mer energi än på länge. Visst har jag känt det lite tidigare, men det blev extra uppenbart för mig för en stund  sedan. För en timme sedan pratade jag med en person i telefonen, han frågade/konstaterade att jag verkade ha bra med energi. Jaa, jo.. sa och tänkte jag. Nu har jag tänkt och känt lite mer - och visst är det så! Vad sköööönt det känns. Jag är så glad för det.

Jag har precis fyllt på med lite annan energi också. Det är fantastiskt gott med rostade mackor med smör och apelsinmarmelad och kall mjölk till. Perfekt innan sängdags.

I en hälsotidning såg jag nyligen en kort artikel om vaginal föryngring. Vad är egentligen det? Artikeln gav inga direkt svar på frågan, men eftersom jag för ett par år sedan såg en dokumentär om plastikkirurgi i de nedre regionerna hade jag en bild av vad det kunde handla om. När jag tog upp frågan med den specielle mannen grumlades mina tidigare bilder. Han hade helt andra funderingar... som handlade mer om utseende. En liten debatt inleddes, men ingen av oss blev i slutänden klokare eller mer klar över vad den vaginala föryngringen innebär. Inte heller nödvändigheten av fenomenet blev tydlig. Båda var vi överens om att det var fullt försvarbart vid fysiska problem, men annars? Nääää...

Visst finns det bra mycket som vi egentligen inte behöver?

Efter 38 år flyttar nu min mamma från huset. I natt sover hon för sista gången i det hus som varit hennes hem i mer än halva hennes liv. Det måste ändå vara en speciell känsla. Imorgon går "storflyttlasset". Hon har förberett väldigt bra och redan flyttat en hel del, så jag tänker att det kommer vara en smidig flytt.

Det är klart att det är en speciell känsla även för mig. Huset jag vuxit upp i, bott i från det att jag var knappt två år till att jag flyttade hemifrån, kommer snart att ha andra ägare. Andra barn ska växa upp där, sova i mitt rum, springa runt i rummen, leka, kriga med sina föräldrar i tonåren osv osv. Hhmm, konstigt.

Glömska 

Igår morse när jag mötte en väninna i trappen på jobbet frågade hon, ganska direkt efter hälsningen, om jag sminkat mig annorlunda. Nääe, det hade jag väl inte, trodde jag. Men.. har du glömt mascaran, frågade hon då. Kanske det, sa jag och sprang direkt och kollade. Jomenvisst, ingen mascara och ingen kajal. Är det bra eller dåligt? Det kan som jag nästan alltid annars tycker vara både och. Bra att det inte är så viktigt, att jag inte har superkontroll. Lite mindre bra om jag inte är tillräckligt närvarande. Jag har ännu inte bestämt mig för vilket alternativ som väger tyngst. Tycker nog mest att det är komiskt. Jag får betrakta vidare om jag tycker att det är en viktig fråga.

Ilska

De senaste dagarna har jag gått i gång å det väldigaste, minst en gång om dagen. Direkt ilska, utan funderingar just i situationen om det är riktigt eller inte. Det känns som en befrielse på ett sätt och på ett annat sätt lite jobbigt och alltför energikrävande. Så här i efterhand gör det mig lite full i skratt. Känslan bara kommer, det är en del av mig som för stunden får fritt spelutrymme. Jaja, det finns en möjlighet för mig att lära mig något nytt om mig själv - om jag tänker och känner vidare på det. Det låter som att det skulle kunna vara en fullkomligt normal reaktion, men för mig är den lite ny. Därför blir det intressant.

Ha en trevlig helg.

Det känns som det var rätt längesedan. Av någon anledning har bloggandet inte varit prioriterat. Strunt samma varför egentligen. Jag har helt enkelt ägnat mig åt annat. Först konferens, som i huvudsak var bra. Ett av de starkare minnena såhär i efterhand är ju ändå maten, som var utmärkt. Man kan förstås fundera över innehållet i konferensen, om maten hamnar så högt på "minneslistan". Hur som helst var den ett riktigt plustecken, liksom spa-avdelningen, som jag för en gångs skull nyttjade. I vanliga fall brukar det inte hinnas med. Jaja...

Just nu är jag fylld av kvällens aktiviteter som senast nu handlade om sång. Det är roligt att sjunga! Jag som alltid trott att jag inte kunnat, men ändå haft en önskan om att vara med i en kör. Vad roligt att det blivit av. Nu är jag inne på andra terminen. Förutom sången är det intressant att vara bland alla dessa människor, som jag aldrig annars skulle träffa. Ikväll var vi uppskattningsvis 40 personer. Tänk vad olika vi är, det är spännande att fundera över de andras liv, vad de gör, känner... vi har ju sången gemensamt. Vad mer? Vad har fört dessa människor till denna grupp? Vad får de ut av det här? Vad sysslar de med när de inte sjunger osv osv. Det är roligt med människor. Alla bär sin historia och har något att berätta. Kanske borde man inleda fler samtal... kanske alltså. En del känner jag ärligt talat att jag inte är så nyfiken på. Äh, nu blajar jag på.

Måste övergå till en annan sak som hänt under kvällen. Jag besökte en väninna som har katter av en speciell ras. Just nu har hon fyra stycken. Ikväll träffade jag två kattungar jag inte träffat förut. De var/är bedårande! Gud, så söta!!! Jag kan, åtminstone inte just nu, föreställa mig sötare djurungar än kattungar. Katter har alltid varit mina favoritdjur, så det är nog inte konstigt. Det händer att jag får den stora äran att vara kattvakt åt dessa juveler. Och, jag vill understryka ordet ära. Två av katterna är europachampions och matte är förstås oerhört noga med dem. Aldrig förr har jag varit in i ett hem där det så tydligt varit ett katthem. Här kan jag lova att det känns som att matte är inneboende hos katterna.

Nu ska jag se om det blir en liten bloggpromenad, som jag sett att UnderCover benämner det.

Ha det gott!