Nu har jag hängt det sista av tvätten och vikit in det som torkat. Visst är det intressant hur den mest "ointressanta" aktiviteten kan dra igång minnen och tankar. Hela tiden pågår ett inre arbete, ibland djupt, ibland ytligt, ibland knappt alls (tror man), men som sagt - alltid pågår något.

Jag reflekterade bland annat över antalet trosor. 16 trosor jag tvättade igår var torra, blev vikta och lades i lådan. Idag tvättade och hängde jag 9 trosor. Alltså, sammanlagt 25 rena trosor - och inte var det tomt i lådan. Hur många trosor har man egentligen och hur många behöver man? Av någon outgrundlig anledning tänkte jag på min mamma - om hon fick kolla i min låda skulle hon nog slänga minst en tredjedel. Jag minns när min tvättmaskin var trasig (ca 1,5 år sedan) och jag tvättade hos henne. Hon sa inget just då, men dagen efter hade hon köpt nya trosor åt mig. Underförstått och sedermera verbalt uttryckte hon att jag borde slänga en hel del av de jag hade. Kanske har hon rätt. Jag vet bara inte hur mycket rätt hon har. Jag vill bestämma själv när jag ska slänga och köpa nya. Kanske en kvarleva från 3-4 årsålderns "kan själv"-stadium?

En linneduk och servetter har nyss hängts upp. Det är mycket sällan jag begagnar mina ärvda dukar och servetter, men till nyår gjordes det. Självklart gick tankarna till nyårsfirandet och när vi framåt halvtolvtiden serverades, av de deltagande männen, självfångade (finns ett sånt ord?) kräftor . Vi var riktigt mätta innan, men det var ändå gott. Gulligt, speciellt...

Nu har jag landat vid datorn en stund. Det är söndag eftermiddag och fortfarande ljust. Jag gillar ljuset, jag gillar att det går mot vår och framförallt sommar. Det känns skönt i kroppen. Har nyss kommit hem från en skön långpromenad med "mannen".

Gu' vad fånigt. Jag vet inte vad jag ska kalla honom här på bloggen. När jag tänker efter vet jag inte det annars heller. Namnet funkar förstås, men sen då? Pojkvän - nä, det låter knappt könsmoget. Man är han visserligen, men säger jag man låter det som att vi är gifta. Sambo är uteslutet eftersom vi inte är sambo. Särbo - kanske det kan funka?! Det känns inte helt bekvämt att säga det heller. Att jag funderat över saken är ju för att det finns tillfällen då jag behöver ett "ord" för att förklara relationen/kopplingen, Inte minst när han ska presenteras för någon bekant eller släkting. Jaja, det kanske inte är något direkt bekymmer. Jag vet ju att han är en betydelsefull och viktig person i mitt liv och jag vet ju vad jag känner... och det är mycket :-). 

För övrigt har helgen handlat ganska mycket om praktiska göromål i hemmet. (Jag skänker en tacksamhetstanke till den som uppfann tvättmaskinen.) Lite städning och en del arbete i mammas hus, lite mer tid med särbon, en del tid med sonen och en del tid med mig själv. Funderingarna just nu rör sig mycket kring mat, vilket inte är helt ovanligt för mig. Nej, nu blir det först en liten tvätthängningsaktivitet, sen blir det köket igen.