Jag hörde en man (troligen en präst) på P1 idag när jag satt i bilen. Han pratade om att finnas. Fler gånger återkom han till formuleringen: "Vi blir till i varandras blickar". Han tog spädbarn och lite större men åndå små barn som exempel. Jag tänker att det handlar om oss alla människor, oavsett ålder, kön osv. Visst är det så att vi blir till/finns lite mer när vi "speglar" oss i andra? Jag tror nog ändå det. Värdet av att möta andra människors blickar, i synnerhet kära människors, är riktigt stort, något extra på ett skönt sätt. Naturligtvis existerar vi i allra högsta grad även i den djupaste ensamhet... 

Suck... Hörde just mig själv sucka djupt. Ibland kan jag bli trött på mig själv. Jag tänker och känner mycket och ofta. Många gånger känns det som en tillgång, något berikande i livet - att det är utvecklande. Ibland tänker jag att jag "håller på" för mycket. Ändå verkar det som att jag inte kan göra något åt det. Frågan är förstås också hur mycket jag vill göra något åt det. För det mesta är det nog positivt i alla fall...

Idag hade jag ett möte och samtal med en person som ställde en viktig motfråga, vilket han ofta gör. Frågan förde mig vidare i tanken. Det blev möjligt att se min fundering från ett annat håll.

Jag pratade om en upplevelse när jag konstaterat att jag inte var nöjd. Den känslan ville jag inte riktigt kännas vid eftersom den var förknippad med en viss "dålighet", vilket jag också uttryckte. Han sa: om vi tänker oss situationen/känslan tvärtom, hade det  varit bättre? Neeej, det hade det inte. När han ställde frågan kändes den väldigt riktig och självklar, men jag hade inte lyckats fånga den själv. Vad skönt att jag fick den från honom. Jag kan tänka och känna vidare, anklaga mig mindre, ha större förståelse inför mig själv.