Jag är full av starka känslor och tankar. Tyvärr inte det mest positiva då... utan sån't som:

• jag duger inte
• jag är inte värd det här
• det är för bra för att vara sant
• det är ingen idé

Jag tänker att det kan bero på jag är så pass ovan med det positiva jag den senaste tiden stundvis (egentligen ofta och mycket) känt. Därför svajar det ibland (exempelvis under dagen) - jag får svårt att stanna kvar i de positiva känslorna.

I det här uppkommer förstås en vilsenhet och obalans. Idag har jag varit ytterst irriterad. Det är heller ingen trevlig känsla.

Kan man sakna ångest? Hur knäppt det än låter så tror jag det kan vara så. Jag vill inget hellre än att slippa ångesten... men, om den blivit ett "normaltillstånd" i livet så blir det i sig en trygghet. Även om den inte är skön så är den bekant. Man känner igen det och vet hur det är. När jag tänker efter har ångesten hållit sig på avstånd en period, vilket är otroligt skönt.

Jaaa, det här låter säkert väldigt konstigt. Trots allt är det något jag upplever. Under dagen har det här slitit i mig. Det har nog ändå pågått en process som varit bra, och nu när jag formulerat det så bra jag kan känner jag mig lugnare.

Tänk hur det är!

Då jag nyligen besökte damrummet observerade jag något konstigt under ögonen. Vid en närmare koll upptäckte jag påsar!! En under var öga. Suck.

Läste något i veckan om att vi använder alldeles för mycket påsar och det konstaterades att det inte är bra för miljön. Jag tror till och med att det stod något om något förbud... Mina ögonpåsar är nog inte så farliga, men de skulle gärna kunna förbjudas!