I måndags morse möttes jag av beskedet att en av mina kollegor avlidit i lördags. Han jobbade inte på samma arbetsplats och byggnad som jag, men på samma... vad ska jag kalla det - avdelning. I stort sett dagligen hälsade vi på honom och flera gånger i veckan brukade vi småprata under "lunchpromenaden". Jag är rätt säker på att vi i fredags pratade med honom (möjligen var det dagen innan). Han såg fram emot våren då han skulle kunna börja cykla till jobbet igen (ca 20 km). Naturligtvis påverkade det stämningen på jobbet. Efter ett par dagar hade vi smält händelsen någorlunda.

I går (torsdag) morse möttes jag av en blek chef, jag hälsade godmorgon, men såg att något var fel. Hon lät meddela att vi skulle samlas direkt på morgonen för en minnesstund. Kvällen innan hade vår högsta chef avlidit. Han var dessutom min närmsta chef när det gällde vissa frågor, som  jag arbetar med till 75%. Helt overkligt!! Chockerande... Jag blev alldeles skakis. Dagen innan hade jag varit på ett möte, där mannen vid två tillfällen var in och pratade/skämtade. Verkligen märklig känsla. Helt naturligt har det haft stor påverkan på stämningen och känslan på jobbet. Det känns fortfarande overkligt.

För ett par veckor sedan gick dessutom en fd kollega bort, som jobbade på en annan avdelning. Han var på väg hem från jobbet, blev sjuk, körde av vägen och dog (inte av olyckan, utan av sjukdom). Man tror inte det är sant. Flaggorna har vajat på halv stång, alldeles för ofta, utanför vår organisations olika byggnader de senaste veckorna.

Sådana här händelser får förstås tankarna att vandra i alla möjliga riktningar. Funderingarna om meningen med livet tar fart, min fars och brors bortgång i höstas aktualiseras... Frågor som - vad är viktigt, hur sköter jag mig, kan jag göra något annorlunda för att må bättre hopar sig och tar plats.

Ja, så är det.

Ha en trevlig helg. Kram till dig som vill ha och behöver.