Endast kärleken förmår sammanföra människor

på ett sätt som fulländar och förverkligar dem;

ty endast den förenar dem

med det som ligger djupast inom dem själva.

Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), frans filosof 

Nyss kommen ur en lång skön varm dusch känner jag mig avslappnad och behaglig.

Jag ääälskar att duscha - ofta, länge och varmt.

Jag älskar också att bada, helst utomhus och helst naken. Dessvärre passar det sig inte så ofta :-(.

Min favoritklädsel på sommaren är klänning och till det bara ben (nakna ben alltså).

Strumpor är ett plagg (är strumpor ETT plagg?) som jag snarast möjligt avlägsnar, i de fall de absolut nödvändigt behövt vara på. Barfota är alltså melodin, både utom- och inomhus.

Om Freud tillfrågats om sitt synsätt i frågan hade han säkert haft någon teori om brist, penisavund, störning i det anala alternativt orala stadiet eller liknande som skulle förklara fenomenet. Jag vet förstås inte hur Freuds teori skulle låta, men jag har en egen teori som får duga här. (Tänk om Freud skulle bli imponerad?! :-))

Jag tänker att det handlar om att bli omsluten på något sätt, i dusch och bad av vattnet. Vattnet omsluter kroppen, och det ger en skön och trygg upplevelse. När jag bär klänning utan strumpor kan jag känna luften/vinden omsluta mina ben, vilket ger en liknande känsla. Barfota har jag "jordkontakt", direktkontakt med verkligheten... I samtliga exempel förstärks upplevelsen av kroppens existens, och den är ju en del av mig - alltså FINNS jag!

Denna fundering skulle kunna utvecklas ytterligare, men jag hoppar över det idag.

Var barfota mera - det är härligt!

Låter det konstigt? Själv tycker jag inte att det är så. Efter en dag med mycket sorg blandat med en del glädje, avsåg jag för en stund sedan att fixa lite mat till mig själv. När jag öppnade kylskåpsdörren såg jag en avklippt mjölktetra fylld med härlig fräsch sallad jag fått av en, för mig, betydelsefull man. Min tillvaro förgylldes då en del, och när jag därtill fann en påse med gurkor från samma odling kändes det riktigt skönt. Tänk vad detta kan betyda! Här har denne person skördat, fixat och överlämnat en del av sin skörd till mig! Jag plockade fram sallad, gurka och en del andra färska grönsaker. Till det kokade jag fullkornspasta, stekte på lite bacon och värmde lövbiff från gårdagen. Tillsammans med Lohmanders bearnaisesås och ett glas vin blev det en måltid att njuta av.

Mmm, livet har sina goda stunder :-)

Då tonåringen behagar LANa ytterligare ett dygn är jag åter ensam ikväll. Att LANet skulle pågå två dygn kom som en överraskning för mig, men för sonen var det självklart och något han antog att jag borde fatta. Borde jag ha gjort det? Är det möjligt att räkna ut något sådant utan att det uttalas? Det är en fundering jag har... Ibland kan jag tänka att han förväntar sig att jag ska veta vad han tänker och känner utan att han ska behöva uttrycka det. Det är en önskan jag själv kan ha i många fall, men fenomenet tycker jag närmast hör hemma mellan en eller båda föräldrarna och ett spädbarn. Ett spädbarn uttrycker sig i ljud (skrik, gny och liknande) samt kroppsspråk. En förälders uppgift är då att tolka dessa på bästa sätt och i möjligaste mån tillgodose behoven. Men, en tonåring... Borde jag ha gjort på något annat sätt? Har jag tolkat in absurdum och under alldeles för lång tid och på så sätt skapat en förväntning hos honom att jag ska förstå allt vid alla tillfällen utan verbal kommunikation? Är detta en följd av curlingförälderfenomenet?

.. jo, det kan man säkert, men det vore tråkigt (och näst intill omöjligt) att stanna där i tanken ;-). För en någon vecka sedan föll min blick på en oläst bok i min hylla med titeln "Kvinnor som tänker för mycket". Den pockade av någon anledning särskilt på uppmärksamhet, varför jag tog den ur hyllan och la den på bordet, med tanken att ägna den lite tid inom kort.

En man som besökte mig observerade boken och läste högt titeln för mig och tillade entusiastiskt att det vore något för mig. Samma uppmaning återkom ett par gånger under kvällen. Det ligger nära till hands att tro att han tycker att jag tänker för mycket... 

Nå, hur är det med mitt tänkande då? Visst tänker jag mycket och kanske till och med för mycket ibland, men jag kan inte låta bli! Självklart vore det bra om vissa alltför energikrävande och destruktiva tankar kunde ta mindre plats, men hur ska det gå till? Det är något att tänka på...! För övrigt är det oftast fantastiskt härligt och givande att tänka. Några varningar gällande tänkandet är väl om man bara tänker och inte alls känner, eller om man fastnar i något och tänker så intensivt på det att det blir en falsk "sanning", eller om man ägnar all tid till tänkande och försummar umgänge, samtal och interaktion med andra, eller.... säkert hundra saker till. Nej, nu tror jag inte jag tänker mer på det för tillfället.

När de gamla såren heta tära,

när din kind är vätt av ensamhetens gråt,

när att leva är att stenar bära

och din sång är sorg som vilsna tranors låt,

gå och drick en fläkt av höstens vindar,

se med mig mot bleka, blåa skyn!

Kom och stå med mig vid hagens grindar,

när de vilda gässen flyga över byn!

Dan Andersson

Jag kan tänka att döden är en naturlig del av livet även om det kan låta konstigt. Egentligen är det lika naturligt att vi dör som att vi föds. Men, det känns inte lika naturligt! Vi pratar i alla fall  mycket mindre om döden än om födelsen. Det diskuteras och ställs många fler frågor om ett barns födelse, tillblivelse och fostertid än om tiden i livets slutskede, själva döden och tiden därefter (med allt vad det innebär). Jag upplever att döden är omgärdad av tabu, det är svårare, farligare och otydligare med döden av någon anledning. Vi kanske inte vet riktigt hur vi ska hantera den.

Detta ämne dyker förstås inte upp utan anledning. En, till mig, mycket närstående person är allvarligt sjuk och närmar sig livets slut. Det är svårt att ta in och riktigt känna på. Lyckligtvis har jag en kontakt där mina funderingar, reakioner och känslor kring detta får ta en viss plats, vilket förstås är till hjälp för mig. Hur som helst känns det främmande och osäkert.. Givetvis måste det få vara så. Ibland är livet svårt.

Vore det inte bättre om vi kunde låta döden ta lite mer plats i livet?

Helt utan förvarning fick jag en "bonuskväll" med mig själv. Sonen bokade hastigt och lustigt in en LAN-kväll med sina kompisar. Inte illa, jag är ett rätt trevligt sällskap ändå. God mat och ett glas vin med mig själv blev det (mysigt). Klädsel: hyfsat snygga trosor, behå, topp och glasögon. Det känns befriande luftigt och skönt åt benen... Ingen jag behöver dra in magen för heller... Det hade å andra sidan varit otroligt härligt att ha behövt göra det. Eller, helst inte ha behövt dra in magen, utan snarare haft sällskap. Desperat? Njae, det hoppas jag inte, men kanske. När jag läser ser jag att det kan verka så. Som jag nyss intalade mig själv är jag ju ett trevligt sällskap, så jag får försöka nyttja det på bästa sätt.