Det är så smärtsamt, svårt och frustrerande att känna att jag inte når fram till mitt barn på det sätt jag vill.

Jag har en stark känsla av maktlöshet och oduglighet

Jag vill inget hellre än stödja och hjälpa honom, finnas där..., men det går inte.

Jag kommer inte innanför hans murar.

Han saknar tillit, kanske gör jag det också...?

Under de relativt få dagar denna blogg har levt har jag upplevt att mitt språk inte räcker till. Det är svårt att formulera sig... Handlar det om att språket/orden inte räcker till för att beskriva känslorna tro?

Vid ett flertal tillfällen har jag kommit på mig själv med att fundera över och även försöka formulera ett eventuellt begravningstal. Och det till en begravningen för en person som ännu inte är död. Märkligt kan jag själv tycka. Undrar varför. Är det en prestation till och med i det här??

Kanske är det något jag vill säga, och det kanske jag skulle säga medan personen fortfarande lever...      Jag är rädd!

... så sa han, vid ett av de första tillfällena vi träffades för några månader sedan.

Det lät bra... möjligtvis något förenklat i mina öron då.

Nu har innebörden i orden har växt hos mig.

Jag förstår mer nu.

Jag har tagit in dem, format betydelsen i mig själv - det betyder något...

Har du visor min vän, sjung dem nu!

För nu är tiden då visor ska sjungas

och den som ska sjunga är du!

I morgon är det kanske för sent min vän.

Så synd om de sånger som aldrig blir sjungna!

Så tala inte om visor med mig.

Låt visorna tala för dig.

Vill du älska min vän, gör det nu!

För nu är tiden för kärlek inne

och den som ska älska är du!

I morgon är det kanske för sent, min vän.

Så synd om den längtan som aldrig har vågat!

Så tala inte om kärleken.

Låt kärleken tala min vän.

Vill du leva ditt liv, gör det nu!

För nu är tiden då ditt liv ska levas

och den som ska leva är du!

I morgon är det kanske för sent, min vän.

Vem bryr sig om vad du drömde och ville?

Så vänta inte på någonting sen.

Det är nu du ska leva min vän!

Bengt Ahlfors

Härom kvällen var jag på ett Nattkafé där två personer sjöng, spelade och läste dikter. Det starkaste intrycket gav en text av Kristina Lugn! Jag måste spana runt på biblioteket efter material av henne så ska jag dela med mig senare. Dikten nedan är inte den från nattkafét, men ett litet smakprov jag hittade på en inofficiell hemsida.

Tänk

Paniken hade varit onödig

Skräcken hade varit överkomlig

Skammen hade varit övergående

Skulden möjlig att betala

Om jag vetat vad jag

Innerst inne vet

Är överlevandets möjlighet:

Känn inte

Men tänk!