Den döende oroar sig för ekonomi, båtar och andra praktiska saker (inget konstigt). Den allra närmast anhöriga tror att hon fått något "fel i huvudet" när hon i denna svåra situation glömmer vissa saker och händelser (fullständigt normalt tycker jag).

Jag då, som är näst intill lika nära anhörig? Känslor av förvirring, sorg, frustration och otillräcklighet. Det är ett urval av mina känslor i denna stund.

.. vilken blandning! Kan man kalla det känslobuffè? Nej, kanske inte. Valet av känsla finns inte på det sättet som valet vid en matbuffé. Hmmm, kan undra varför ordet buffé dök upp??? Skit samma.

Jag skulle vilja

• närma mig och stötta den döende mer
• ha ännu ärligare, öppnare samtal med både den döende och den andra anhöriga
• våga låta mina egna känslor flöda mer
• hantera mina egna känslor på ett bättre sätt
  
• ...orka mer
• våga mer..
• ha mer tillit till mig själv och andra
  

Herregud! Jag förstår logiskt att detta inte är möjligt. Tyvärr kan en viss självanklagelse skönjas. Det leder ingenstans!

I själva verket handlar det om att leva i nuet, acceptera och respektera det som sker och vad jag känner, men faan! Det är inte lätt, men som jag brukar säga "Vem fan har sagt att det ska vara lätt?".

Jag vet, jag vet. Det låter krasst och döden är inget ämne som diskuteras lika naturligt som exempelvis vädret.

För de som inte läst vad jag skrivit tidigare kan jag berätta att en mycket nära anhörig till mig är svårt sjuk. Enkelt och kortfattat uttryckt: situationen är väldigt svår och jobbig för mig just nu (föga oväntat).

Vad som blir allt tydligare är att detta faktum, förutom bland annat sorg och påtagliga energiförluster, innebär en del positivt för mig. Jag har upptäckt att en annan nära anhörig och jag, i denna process, får allt bättre och ärligare kontakt än tidigare.  Det är ypperligt svårt, men känns väldigt fint och värdefullt. Massor av tankar, känslor och frågor som jag måste hantera själv kommer upp, men det är uppenbart att mer än jag kunnat föreställa mig kan uttryckas i denna kontakt.

Inget ont som inte har något gott med sig. Ett uttjatat, men riktigt påstående...

I morse visste jag inte alls vilken form dagen skulle ta. Det blev blandat.

Efter en lugn morgon med frukost och dusch klädde jag mig i shorts och linne eftersom det var riktigt fint och soligt väder. Vid halv tio-tiden äntrade jag cykeln för en liten tur. Jag hade hopp om att en väninna med sambo skulle vistas i sin trädgård och kanske ha en kaffeslurk på lut. De syntes inte till vid första anblicken, men precis när jag övervägde att återvända hem och utrusta mig med ytterligare kläder (det var kallare än jag trodde) kom de ut med sina katter. Givetvis började vi prata, jag klev genom deras häck in på deras tomt. De har ett byggprojekt på gång, men kaffe med hembakat skulle inmundigas först - trevligt och gott. Min tanke var att ganska snart därefter lämna platsen och ägna mig åt annat, men jag blev kvar och kom hem först för ungefär en timme sedan.

Väninnan och jag har burit virke, vi har pratat om våra vardagar, spånat om tillvägagångssätt för bygget, jag har hantlangat, solat, blivit bjuden på lunch och fika ytterligare en gång. Mot slutet regnade det, men vad gör det?

Vad härligt! Att få vistas ute och skingra tankarna lite från delar av min övriga liv. Det var nödvändigt. Allt annat finns ju kvar och får ändå den tid det behöver.

 Nu behövs påfyllning av energi - ska alltså fixa mat.

Dammtussarna i mitt hem växer till. Det gör inte min lust att ta bort dem! Jag får nog låta dem fortsätta frodas lite till. Att det ska vara sååå jobbigt. Arbetsinsatsen för åtgärd är ju egentligen inte stor, åtminstone inte den fysiska och tidsmässiga... Verkar ändå helt oöverstigligt. Hhmmm, jag hasar mig till duschen istället och "dammar" av mig själv. En betydligt skönare och enklare sysselsättning. Tänker jag efter är det mindre än 12 timmar sedan jag duschade sist, men det är ju sååå skönt!