Det är svårt att leva i nuet. Alla borde vi träna mer på det. Jag har jag en mycket nära anhörig som är svårt sjuk och förmodligen inte har lång tid kvar att leva. Det är ohyggligt svårt! Tack och lov har jag ingen större erfarenhet av det, men det innebär också ett slags handikapp i mitt förhållningssätt gentemot mig själv, mina anhöriga och även övriga nära och kära. Massor av känslor och frågor kommer upp... frågor om mina egna känslor, anhörigas, vad som är och och vad som varit, vad jag fått, vad jag saknat, vad jag ska säga, hur jag ska uppträda, vad jag kan göra i hela situationen... Känslor som förvirring, maktlöshet, hjälplöshet, sorg, ilska, rädsla, tacksamhet, kärlek, avsaknad av kärlek och mycket mer gör sig påminda. Det tar mycket energi och jag vet inte om något är rätt och något annat fel. Jag ska väl inte veta det heller. Mitt i allt det svåra kan jag känna att samtidigt som jag krymper växer jag. Relationen med en annan nära anhörig växer/utvecklas. Det finns något fint i det.

Var sak har sin tid och jag gör det bästa jag kan. Jag skänker en kärleksfull tanke till en särskild person som stöttar/har stöttat och hjälpt mig på ett fint sätt.

Det vore häftigt! Om inte för någon annan, så för en själv! Tänk vad mycket tankar som finns i var och ens liv... Inte för att jag vet hur man skulle ta del av allt, men - vilka möjligheter! Jag är övertygad om att det finns hur många bra tankar som helst, som slutar just vid en outtalad tanke, men som skulle kunna göra underverk i människors liv, i samhällets utveckling, i relationer, i personens eget liv, om de uttalades. En förutsättning är förstås att det finns minst en mottagare.

Är vi tillräckligt bra på att agera "mottagare"? 

Naturligtvis kan man tyvärr vara det! Det är inte alltid det passar sig att uttrycka sina innersta känslor! Fan, vad det är irriterande och svårt att det är så! Antar att det handlar om att lära sig att balansera... dvs att uttrycka sig på rätt sätt vid rätt tillfälle - och inte vara "för plump"! Alla som händelsvis läser detta och eventuellt känner mig förstår förstås att det kan vara ett problem för mig. Eller, det kanske de inte gör? Är jag möjligen så slipad att det inte märks? Kanske är det inget stort problem? Det kanske är jag själv (återigen) som gör det till det.

Jag är så jävla trött på att vara lagom och att foga mig!!! Flera av mina nära bekanta tror säkert att jag inte tänker så, men det gör jag faktiskt. Och, ni kan ju föreställa er vad det skulle innebära om jag inte alls tänkte så ;-)

En härlig insikt är ju faktiskt att: man kan aldrig vara för rak och ärlig inför sig själv! Det är viktigt att tänka på och känna, men det är nog så svårt!

För ett par dagar sedan, när jag besökte mina föräldrar i deras husvagn, såg jag en sädesärla och dennes unge. Ungen var hela tiden i närheten av sin förälder, där den ivrigt flaxade med vingarna och högljutt med öppen mun skrek efter mat. Föräldern gjorde allt för att skaffa mat och tillgodose ungens matbehov. Vilken stark känsla jag fick att få bete mig på samma sätt som denna unge!

Är det normalt när man är 39 år???