...precis som jag trodde. Att jag fick "rätt" är absolut ingen fjäder i hatten. Konstigt är det egentligen inte heller, men ändå! Har ägnat hela dagen åt familj, sjukhus, alternativboenden, vårdpersonal och att hålla egna känslor i "schack". Vill poängtera att det känns helt rätt, riktigt, viktigt och oerhört betydelsefullt. Men, det var och är svårt i alla fall! Nu har jag landat hemma och ska strax fixa något att äta.

Jag behöver tid att smälta intryck, andas, vara med mig själv och bejaka mina egna känslor. Längtar efter en hand att hålla och en famn att krypa in i och bara få finnas som jag är...

Har sovit hela natten och, om man ser till antalet timmar, tillräckligt länge. Detta till trots känner jag en bedövande trötthet... Kaffet gjorde ingen verkan på pigghetsfaktorn. Duschen väntar och kanske gör sitt till, men huuur ska jag orka igenom denna dag? Vet inte riktigt vad den har att erbjuda, men min förväntan är att det blir en hel del jobbigt och svårt. Ja, där har vi det - naturligtvis är det orsaken till tröttheten. Enkelt egentligen. Tänk vad tydligt det kan bli om man bara skriver ner tankarna.

Frågorna som tornar upp sig handlar i första hand om vad som blir nästa steg i vårdandet av min nära anhöriga och vad det innebär för familjen. I detta finns förstås en miljon ytterligare tankar åt olika håll. De ryms inte här...

Nu mer kaffe och dusch.