Jag kan tänka att döden är en naturlig del av livet även om det kan låta konstigt. Egentligen är det lika naturligt att vi dör som att vi föds. Men, det känns inte lika naturligt! Vi pratar i alla fall  mycket mindre om döden än om födelsen. Det diskuteras och ställs många fler frågor om ett barns födelse, tillblivelse och fostertid än om tiden i livets slutskede, själva döden och tiden därefter (med allt vad det innebär). Jag upplever att döden är omgärdad av tabu, det är svårare, farligare och otydligare med döden av någon anledning. Vi kanske inte vet riktigt hur vi ska hantera den.

Detta ämne dyker förstås inte upp utan anledning. En, till mig, mycket närstående person är allvarligt sjuk och närmar sig livets slut. Det är svårt att ta in och riktigt känna på. Lyckligtvis har jag en kontakt där mina funderingar, reakioner och känslor kring detta får ta en viss plats, vilket förstås är till hjälp för mig. Hur som helst känns det främmande och osäkert.. Givetvis måste det få vara så. Ibland är livet svårt.

Vore det inte bättre om vi kunde låta döden ta lite mer plats i livet?

Helt utan förvarning fick jag en "bonuskväll" med mig själv. Sonen bokade hastigt och lustigt in en LAN-kväll med sina kompisar. Inte illa, jag är ett rätt trevligt sällskap ändå. God mat och ett glas vin med mig själv blev det (mysigt). Klädsel: hyfsat snygga trosor, behå, topp och glasögon. Det känns befriande luftigt och skönt åt benen... Ingen jag behöver dra in magen för heller... Det hade å andra sidan varit otroligt härligt att ha behövt göra det. Eller, helst inte ha behövt dra in magen, utan snarare haft sällskap. Desperat? Njae, det hoppas jag inte, men kanske. När jag läser ser jag att det kan verka så. Som jag nyss intalade mig själv är jag ju ett trevligt sällskap, så jag får försöka nyttja det på bästa sätt.

Vad är meningen med att blogga? Jag har funderat över det... Jag tycker det kan vara väldigt intressant att följa en annan människas förehavanden, men om man vill skriva om sitt liv - varför skriver man inte dagbok för sig själv? Bloggar man, måste man ju tänka sig för lite över hur man uttrycker sig och vad man skriver så att det inte är kränkande, för utelämnande (särskilt inte för en annan person) osv osv. Och, för vem skriver man? Är någon intresserad av mitt liv och mina tankar? Om en person är det, då kanske den får ta del av mitt liv ändå?! Kan det vara så att det är lättare att skriva såhär än att uttrycka sig i tal eller skrift till en annan person? Skriver jag dagbok själv då? Nej, det gör jag inte, trots att jag i alla år tyckt att jag borde det... Mmm, detta låter uppenbarligen ambivalent, och det är det också! En annan fråga är förstås, hur marknadsför man sin blogg och varför?

Det är mycket troligt att det blir fler inlägg ändå.