Dammtussarna i mitt hem växer till. Det gör inte min lust att ta bort dem! Jag får nog låta dem fortsätta frodas lite till. Att det ska vara sååå jobbigt. Arbetsinsatsen för åtgärd är ju egentligen inte stor, åtminstone inte den fysiska och tidsmässiga... Verkar ändå helt oöverstigligt. Hhmmm, jag hasar mig till duschen istället och "dammar" av mig själv. En betydligt skönare och enklare sysselsättning. Tänker jag efter är det mindre än 12 timmar sedan jag duschade sist, men det är ju sååå skönt!

För någon vecka sedan fick jag nya grannar i huset mitt emot. Jag kan inte låta bli att förundras över deras kultur och hur de lever.

Det är en stor familj, de verkar ha 6-7 barn och är troligen flyktingar från Afrika. Jag har ingen aning om vad de varit med om eller varför de kommit hit. Oavsett vilket är det intressant att betrakta vad de tar sig för.

De har redan bidragit med ett positivt liv i grannskapet. De umgås, leker, pratar, dansar och sjunger - de "lever" och utstrålar livslust.

Jag skulle vilja veta mer om dem och jag är nyfiken på hur det skulle vara att delta. Säkert skulle de gilla om jag närmade mig dem, men jag vågar inte...

En påtaglig trötthet har tagit överhanden. Potatisen kokar och laxen är i ugnen. Borde fixa en sås och sallad. Det ska jag allldeles strax göra (pust). Min kropp behöver näring! Den behöver mer också... sömn, omvårdnad, energipåfyllning. Jag ska försöka vara snäll mot mig själv. Efter maten blir det nog en varm skön och lång dusch, sen kanske lite skapande... Skissar på lite kläder, har något litet collageprojekt på gång och lägenheten behöver min uppmärksamhet i form av städning. Det sistnämnda är inte så tilltalande just nu. Prioriteringen får ske efter maten.

I natt har drömt fantastiskt mycket. I morse kändes det som jag hade jobbat hela natten, och det hade jag ju på ett sätt. Drömmar är fantastiska, de hjälper mig att förstå var jag känslomässigt befinner mig och vad mitt undermedvetna processar. Åtminstone ibland. I natt har jag bland annat varit väldigt arg och blivit övergiven vid ett otal tillfällen. Känslan av drömmarna finns kvar ännu. Det antar jag betyder att drömmarna vill tala till mig. Vilken möjlighet!

Att leva är att välja.

Men för att välja väl måste man veta 

vem man är och vad man står för.

Vart man vill komma och

varför man vill komma dit.

Kofi Annan (f 1938), ghanansk diplomat 

Senaste tiden har jag ofta haft anledning att besöka flera olika vårdinrättningar. På samtliga har det funnits extremt fula, urblekta, färgförändade och jävligt dammiga plastblommor. Fruktansvärt! I denna miljö, där sjuka personer ska vistas och förhoppningsvis förbättra sitt hälsotillstånd finns dessa fula tingestar. De framkallar ångest och dödslängtan istället för positiva energier och tankar om tillfrisknande.

Kan det vara så att det finnas en ekonomisk tanke med platstblommorna? Är syftet att folk snabbare ska dö och på så sätt lämna lediga vårdplatser?

"I år har det lanserats 19 nya produkter mot barn." Detta har jag idag hört i Sveriges Radios P1! Av naturliga skäl spetsade jag öronen lite extra efter denna nyhet. Det lät ju helt absurt! Mot barn... Vad kunde det vara? Något nytt preventivmedel, barnpejlare, hörselskydd att använda i offentliga rum eller rent av i sitt eget hem eller någon annan fiffig produkt som antingen underlättar livet med barn eller helt enkelt kan hjälpa en att undvika befintliga barn eller att barn blir till?

Njae, så var det förstås inte riktigt. Det handlade om barnen som målgrupp för nya produkter och hur lansering och marknadsföringen för det går till. Intressant också, men inte alls lika intressant som jag först tänkte.

Härom dagen träffade jag en mycket trevlig kvinna som bar shorts och till min stora förvåning växte rikligt med hår på hennes underben. Varför blev jag förvånad över det? Det är ju fullständigt naturligt, men eftersom jag reagerade så var det ändå något som "stack ut" (på flera sätt) från det jag betraktar som "vanligt". Viktigt och kanske oväntat upplevde jag människan väldigt trevlig, kvinnlig och söt ändå! Denna observation tog mig till mitt eget hårbekämpande och hur mycket tid det tar i mitt liv.

I stort sett dagligen sliter jag med kvinnohyveln Venus under armar, på ben, bikinilinje och kanske på något mer ställe där det behövs. Ibland resulterar detta i blodvite. På mina ben finns ett flertal ärr från tidigare år när jag förutom hår hyvlat av hud (det är inte skönt!). Är det så snyggt då? Och, hur bra är det för miljön? Exempelvis tar duschproceduren mycket längre tid när den inkluderar rakning än om den inte gör det. Det innebär att det går åt onödigt mycket vatten och energi...

Vad är då anledningen till detta hårbekämpande och för vem gör jag det? Jag vill ju svara att det är för egen del, men jag undrar om det är helt sant? Tänk om någon skulle se svart stubb på mina ben?! Hjääälp! De skulle tycka jag var okvinnlig, äcklig, ofräsch osv osv.

När min son var i 8-årsåldern kände han på mina ben (en dag när jag inte rakat mig). Hans kommentar var "Mamma, du har skäggstubb!". Hhhmmm, för att inte tala om när han någon gång observerat en millimeterstubb under mina armar (vintertid försås, då Venus inte är lika frekvent använd). Då har han levererat kommentaren "Mamma, du måste raka dig under armarna, det där ser ju ovårdat ut"! Till det kan läggas att han observerat en kompis mammas rakvanor och informerade mig om att hon inte rakat sig på flera månader! VAR har han fått detta ifrån, den unga pojken?

Pincetten är minst lika ofta använd (som Venus) i mitt liv. Hur är det möjligt att ögonbrynshåren växer så ini h-vete? Ååå, vilken tid det tar, men jag måste ju göra detta - jag vill ha två, och inte ett ögonbryn, som det skulle bli om jag inte slet på pincetten.

Nåja... Jag tänkte så här också: det är fler som gör som jag... Om vi skulle samla all den tid, energi och de pengar alla kvinnor lägger ner på hårborttagning. Vad skulle vi kunna göra för bra av det?