där brukar vanligtvis finnas något som legat där länge. Nåt det står handtvätt på, nån gardin, nån yllevante eller liknande. Nu har jag åtgärdat mitt "gamla" längst ner i tvättkorgen :-). Istället ligger där nu något som snabbt kommer att åtgärdas! Skönt!

Jag har reflekterat över att min kropp ibland känns fylld av tårar. Närmare beskrivet känns det som att kroppen, i stående läge, är fylld med tårar upp till underdelen av ögonen. Om jag sätter eller lägger mig känns det som att tårarna skulle svämma över.

Fylld med tårar... det innebär nog fylld med känslor som kan vara både sorg, ensamhet, glädje och mycket annat. När jag skriver känner jag att det nog är en tillgång. Det är nog en fördel att sätta eller lägga sig och låta det svämma över ibland. Att tillåta känslan komma och låta det svämma fritt. Frigörande...

Mmm, tydligen för avancerat för mig. Instruktion: Koka upp under omrörning - jag glömde omrörningen!!! Hur fan kan man  göra det? Jo, jag gick till datorn och fastnade i djupare studierer av en nära bekants blogg. Då fick jag fullt upp. Så är det.

Nu ska jag gå till till köket och smaka på min entrecote med kantarellsås (ev med viss bismak).

Idag har jag köpt några cd-skivor (musik)! Inte alls konstigt för de flesta, men för mig är det ytterst ovanligt. Jag har egentligen alltid gillat musik, men har ändå fruktansvärt dålig koll i ämnet. Motsägelsefullt, javisst. Vet inte varför det varit och blivit på det sättet.

Har spelat lite olika instrument själv och funnit mycket nöje i det. Och, att spela i orkester har verkligen varit givande. Jag slutade med det när jag tyckte framträdandena tog för mycket av min tid. Kanske borde jag inte ha gjort det? Hur som helst var det ett val jag gjorde. 

Oftast har jag tyst här hemma, möjligen beroende på att jag haft jobb där jag haft mycket människor och ljud kring mig, inte vet jag. Så har det blivit i alla fall. 

Nu har jag upptäckt att mitt intresse för musik förändrats/ökat en aning. I vanlig ordning vill jag fundera på varför, men jag blir så trött på mig själv. Allt behöver inte analyseras (har jag hört). Just nu försöker jag nöja mig med att konstatera att så är fallet!

En annan upptäckt är att, nu när jag intresserar mig mer vet jag inte vad jag ska titta efter. Referenserna är mycket begränsade. Jag upplever mig själv stå som ett fån och bläddra bland, för mig, helt okända skivor... Fick ändå med mig fyra skivor hem från Åhléns halva reapris-hylla. En av dem var Elin Sigvardsson, en tjej som ska framträda här i Ludvika imorgon kväll. Det är ett program under Dan Andersson-veckans första dag. Kolla gärna länken, det finns massor av program! Nu ska jag lyssna på skivan och se om det är något att gå på.

Det bjuds på grått väder med regn idag. Visst är jag trött på den här typen av väder, men idag känns det riktigt mysigt och inspirerande. Vad härligt! Bara att surfa med på den vågen :-).

Hushållet behöver sitt, men det är inte säkert att det får det.
Det känns bra att kunna välja, har tankar om gardinbyte, tvätt, lakansbyte, dammbekämpning. Något blir det alltid. Kanske sömnad, teckning??

Jag väljer och vrakar.. - jag börjar med en dusch.

Den döende oroar sig för ekonomi, båtar och andra praktiska saker (inget konstigt). Den allra närmast anhöriga tror att hon fått något "fel i huvudet" när hon i denna svåra situation glömmer vissa saker och händelser (fullständigt normalt tycker jag).

Jag då, som är näst intill lika nära anhörig? Känslor av förvirring, sorg, frustration och otillräcklighet. Det är ett urval av mina känslor i denna stund.

.. vilken blandning! Kan man kalla det känslobuffè? Nej, kanske inte. Valet av känsla finns inte på det sättet som valet vid en matbuffé. Hmmm, kan undra varför ordet buffé dök upp??? Skit samma.

Jag skulle vilja

• närma mig och stötta den döende mer
• ha ännu ärligare, öppnare samtal med både den döende och den andra anhöriga
• våga låta mina egna känslor flöda mer
• hantera mina egna känslor på ett bättre sätt
  
• ...orka mer
• våga mer..
• ha mer tillit till mig själv och andra
  

Herregud! Jag förstår logiskt att detta inte är möjligt. Tyvärr kan en viss självanklagelse skönjas. Det leder ingenstans!

I själva verket handlar det om att leva i nuet, acceptera och respektera det som sker och vad jag känner, men faan! Det är inte lätt, men som jag brukar säga "Vem fan har sagt att det ska vara lätt?".

Jag vet, jag vet. Det låter krasst och döden är inget ämne som diskuteras lika naturligt som exempelvis vädret.

För de som inte läst vad jag skrivit tidigare kan jag berätta att en mycket nära anhörig till mig är svårt sjuk. Enkelt och kortfattat uttryckt: situationen är väldigt svår och jobbig för mig just nu (föga oväntat).

Vad som blir allt tydligare är att detta faktum, förutom bland annat sorg och påtagliga energiförluster, innebär en del positivt för mig. Jag har upptäckt att en annan nära anhörig och jag, i denna process, får allt bättre och ärligare kontakt än tidigare.  Det är ypperligt svårt, men känns väldigt fint och värdefullt. Massor av tankar, känslor och frågor som jag måste hantera själv kommer upp, men det är uppenbart att mer än jag kunnat föreställa mig kan uttryckas i denna kontakt.

Inget ont som inte har något gott med sig. Ett uttjatat, men riktigt påstående...

I morse visste jag inte alls vilken form dagen skulle ta. Det blev blandat.

Efter en lugn morgon med frukost och dusch klädde jag mig i shorts och linne eftersom det var riktigt fint och soligt väder. Vid halv tio-tiden äntrade jag cykeln för en liten tur. Jag hade hopp om att en väninna med sambo skulle vistas i sin trädgård och kanske ha en kaffeslurk på lut. De syntes inte till vid första anblicken, men precis när jag övervägde att återvända hem och utrusta mig med ytterligare kläder (det var kallare än jag trodde) kom de ut med sina katter. Givetvis började vi prata, jag klev genom deras häck in på deras tomt. De har ett byggprojekt på gång, men kaffe med hembakat skulle inmundigas först - trevligt och gott. Min tanke var att ganska snart därefter lämna platsen och ägna mig åt annat, men jag blev kvar och kom hem först för ungefär en timme sedan.

Väninnan och jag har burit virke, vi har pratat om våra vardagar, spånat om tillvägagångssätt för bygget, jag har hantlangat, solat, blivit bjuden på lunch och fika ytterligare en gång. Mot slutet regnade det, men vad gör det?

Vad härligt! Att få vistas ute och skingra tankarna lite från delar av min övriga liv. Det var nödvändigt. Allt annat finns ju kvar och får ändå den tid det behöver.

 Nu behövs påfyllning av energi - ska alltså fixa mat.