...precis som jag trodde. Att jag fick "rätt" är absolut ingen fjäder i hatten. Konstigt är det egentligen inte heller, men ändå! Har ägnat hela dagen åt familj, sjukhus, alternativboenden, vårdpersonal och att hålla egna känslor i "schack". Vill poängtera att det känns helt rätt, riktigt, viktigt och oerhört betydelsefullt. Men, det var och är svårt i alla fall! Nu har jag landat hemma och ska strax fixa något att äta.

Jag behöver tid att smälta intryck, andas, vara med mig själv och bejaka mina egna känslor. Längtar efter en hand att hålla och en famn att krypa in i och bara få finnas som jag är...

Har sovit hela natten och, om man ser till antalet timmar, tillräckligt länge. Detta till trots känner jag en bedövande trötthet... Kaffet gjorde ingen verkan på pigghetsfaktorn. Duschen väntar och kanske gör sitt till, men huuur ska jag orka igenom denna dag? Vet inte riktigt vad den har att erbjuda, men min förväntan är att det blir en hel del jobbigt och svårt. Ja, där har vi det - naturligtvis är det orsaken till tröttheten. Enkelt egentligen. Tänk vad tydligt det kan bli om man bara skriver ner tankarna.

Frågorna som tornar upp sig handlar i första hand om vad som blir nästa steg i vårdandet av min nära anhöriga och vad det innebär för familjen. I detta finns förstås en miljon ytterligare tankar åt olika håll. De ryms inte här...

Nu mer kaffe och dusch. 

Det är svårt att leva i nuet. Alla borde vi träna mer på det. Jag har jag en mycket nära anhörig som är svårt sjuk och förmodligen inte har lång tid kvar att leva. Det är ohyggligt svårt! Tack och lov har jag ingen större erfarenhet av det, men det innebär också ett slags handikapp i mitt förhållningssätt gentemot mig själv, mina anhöriga och även övriga nära och kära. Massor av känslor och frågor kommer upp... frågor om mina egna känslor, anhörigas, vad som är och och vad som varit, vad jag fått, vad jag saknat, vad jag ska säga, hur jag ska uppträda, vad jag kan göra i hela situationen... Känslor som förvirring, maktlöshet, hjälplöshet, sorg, ilska, rädsla, tacksamhet, kärlek, avsaknad av kärlek och mycket mer gör sig påminda. Det tar mycket energi och jag vet inte om något är rätt och något annat fel. Jag ska väl inte veta det heller. Mitt i allt det svåra kan jag känna att samtidigt som jag krymper växer jag. Relationen med en annan nära anhörig växer/utvecklas. Det finns något fint i det.

Var sak har sin tid och jag gör det bästa jag kan. Jag skänker en kärleksfull tanke till en särskild person som stöttar/har stöttat och hjälpt mig på ett fint sätt.

Det vore häftigt! Om inte för någon annan, så för en själv! Tänk vad mycket tankar som finns i var och ens liv... Inte för att jag vet hur man skulle ta del av allt, men - vilka möjligheter! Jag är övertygad om att det finns hur många bra tankar som helst, som slutar just vid en outtalad tanke, men som skulle kunna göra underverk i människors liv, i samhällets utveckling, i relationer, i personens eget liv, om de uttalades. En förutsättning är förstås att det finns minst en mottagare.

Är vi tillräckligt bra på att agera "mottagare"? 

Naturligtvis kan man tyvärr vara det! Det är inte alltid det passar sig att uttrycka sina innersta känslor! Fan, vad det är irriterande och svårt att det är så! Antar att det handlar om att lära sig att balansera... dvs att uttrycka sig på rätt sätt vid rätt tillfälle - och inte vara "för plump"! Alla som händelsvis läser detta och eventuellt känner mig förstår förstås att det kan vara ett problem för mig. Eller, det kanske de inte gör? Är jag möjligen så slipad att det inte märks? Kanske är det inget stort problem? Det kanske är jag själv (återigen) som gör det till det.

Jag är så jävla trött på att vara lagom och att foga mig!!! Flera av mina nära bekanta tror säkert att jag inte tänker så, men det gör jag faktiskt. Och, ni kan ju föreställa er vad det skulle innebära om jag inte alls tänkte så ;-)

En härlig insikt är ju faktiskt att: man kan aldrig vara för rak och ärlig inför sig själv! Det är viktigt att tänka på och känna, men det är nog så svårt!

För ett par dagar sedan, när jag besökte mina föräldrar i deras husvagn, såg jag en sädesärla och dennes unge. Ungen var hela tiden i närheten av sin förälder, där den ivrigt flaxade med vingarna och högljutt med öppen mun skrek efter mat. Föräldern gjorde allt för att skaffa mat och tillgodose ungens matbehov. Vilken stark känsla jag fick att få bete mig på samma sätt som denna unge!

Är det normalt när man är 39 år???

För en liten stund "stjäl" jag nu datortid av min son. Det känns som att det är så han ser det. Självklart fick jag bedyra att det skulle går fort, och fick efter det kommenaren "låt gå". Ett krav var att jag detaljrikt skulle försvara det kortvariga lånet. Alldeles strax kommer tjatet att börja, något i stil med "är du klar snart?" Denna kommentar lär därefter återkomma i åtminstone 30-sekunders-intervaller. Än har det inte börjat...

Känner mig mycket lugnare nu än tidigare under dagen. Har haft en musikupplevelse i vacker miljö och en träff inkluderande samtal, även det i vacker miljö. Detta var närande och bra för mig och jag tror jag kommer att sova gott.

Än har tjatet inte börjat, men jag fick precis den viktiga informationen att sonen tänkte besöka ett av lägenhetens andra rum och "göra ettan"... Antar att det är en vardagskommentar som är rätt vanlig i flera hem, men hur intressant är det?

Innan jag intar hosintalläge i min sköna säng ska jag undersöka möjligheten att hitta något gott att inmundiga.

Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. God natt!

Inte förrän NU kom det en kommentar: "Är du klar snart?" Jag klarade mig alltså rätt bra och kunde till och med svara JA på frågan :-)

Det känns som att följande blir helt meningslöst, vilket antagligen beror på att jag känner mig helt slut. Jag har tydligen ändå behov av att säga att jag är helt slut, så nu har jag gjort det - två gånger till och med. Man kan undra vem fan som är intresserad av att veta det? Förmodligen ingen, så med detta har jag inte gjort mången glad.

Haha, jo - kanske en, åtminstone lite... jag känner mig själv lite gladare. Det var kanske meningen med det meningslösa inlägget?!