UnderCover

30 januari 2008 19:39

Man behöver ju inte se det som bestraffning... Det kan ju vara så att man måste förtjäna vissa saker; datortid eller annat som är av värde. Så funkar det när man är vuxen och dit är han ju på väg.

Äh, jag vet inte. Vet bara att det är skitsvårt när the young once sätter den sidan till.
Hoppas ni löser det på ett för alla parter godtagbart sätt

Kramar!

Liv

30 januari 2008 19:47

Ja, det är ett bättre förhållningssätt. Nå't i stil med att han får behålla den datortid han har om han är i skolan på schemalagd tid och om han inte är det blir det begränsningar i datortid. Mmm, så kanske. *tänker högt* Tack för den kommentaren (också).

malve

30 januari 2008 20:28

Jag har inga tonåringar så jag är ju ingen expert. Men man kan ju se det som att skolan är hans jobb. Och går man itne till jobbet så får man ingen lön.

Om han skolkar ofta kanske det är bättre med en belöning. Hundra kronor extra/ett biobesök (eller vad som kan tänkas motivera just honom) för varje vecka utan skolk.

Plötsligt känns allt hellätt med min sjuåring. :)

Marianne

30 januari 2008 23:09

Mycket svårt. Alla är ju olika och har olika anledningar till varför de skolkar. Försök att få fram varför han inte vill gå till vissa lektioner och skolkar. Det är nog inte bara att lektionerna känns värdelösa. Det kanske finns någon mer anledning. Skulle inte förvåna mig om det var fler elever än just din son som saknas på dessa lektioner.
Ett förslag…..
Veckopeng eller månadspeng är en lön. Alla vuxna vet att man måste jobba för att få lön. Och det behöver nog även en tonåring lära sig i tid. Vi utför ju inte endast de roliga delarna av vårt jobb, så varför ska en tonåring ha det valet.
Lämna över det lönekuvert som han har gjort sig förtjänt av. Utan prut…

Miranda

30 januari 2008 23:18

Jag har inget klokt alls att säga om detta. Har inte barn själv och var inte helt motiverad själv när jag gick i skolan. Spontant kan jag tänka som Malve, men jag skulle få åka på språkresa om jag gick på lektionerna, vilket jag ändå inte gjorde. Om det är någon tröst kan jag säga att det blivit folk av mig ändå, åtminstone tycker jag det själv. :-) Och jag har flera års högskolestudier fast jag skolkade en hel del. Fast den tanken kanske inte hjälper i situationen nu.

Mitt ärende är ett annat. Jag vet inte om det är din grej, men om du vill så finns en utmaning till dig hos mig.

Ruth

31 januari 2008 11:15

Mindre i lönekuvertet kan nog vara en lösning. Inte roligt med bestraffningar men ett motiverat måste. Han tycker nog att han är så stor så han själv kan bestämma sitt liv. En svår ålder att tampas med. Det är inte alltid man hittar lösningar själv på ungdomsproblemen när dom sätter fart. Flickor brukar vara ett större problem en pojkar, har 1 tös och 2 pojkar. Tösen var en jäkel som jag önskade dit pepparn växer många gånger, pojkarna var mycket enklare. hittar ingen radikal lösning på ditt problem i mitt huvudet hur gärna jag en vill. En viss summa i minus för varje dag han skolkar bör kännas och svida !

Fru Fundersam

31 januari 2008 16:22

Det beror ju på hur gammal din son är.
Eftersom du pratar om skolplikt, antar jag att han går i grundskolan. (Då kan man ju inte - som i gymnasiet - säga till honom att han får jobba istället ett tag, tills läslusten infinner sig ...)
Men det handlar väl (som Marianne skrev) om att ta reda på VARFÖR han skolkar. Det kan finnas tusen anledningar. Och när man börjat prata om dem, så kanske det ger sig vad som ska göras. Om han inte mår bra i sin skola, kanske något måste ändras i skolan. Eller om han det beror på något på sidan om skolan, kanske det ska lösas...
Försök att samtala utan att anklaga.
Jag tror också att det är bra att visa att ni VILL att han ska ha det bra och att ni VILL att han ska gå i skolan. Och att ni VILL hjälpa till och lösa vad det nu är ... Men att ni också ställer krav på att han ska samarbeta.

Good luck!
(Och kom ihåg att det mesta går över ...)

Liv

31 januari 2008 18:43

Tack för ert engagemang och fina kommentarer. Det finns ett och annat att tänka på. En del av orsakerna till skolket har jag klart för mig, och vi jobbar med att ta reda på mer... Många gånger har jag önskat att jag kunnat "hoppa in" i min son och känna vad han känner, för att kanske förstå mer. Vi jobbar på.