Om det är sant

att varje dag är ett helt liv

så är den här dagen oändligt viktig.

Tomas Sjödin, författare

Mina känslor och tankar fyller mig helt. Det är fullt krig om utrymmet inom mig. Det är känns som att allt inte ryms. Jo, det är klart det får plats om det bara var lite mer "ordning".

Jag tror det går att likna med ett oordnat lager, förråd, eller varför inte handväska. Du vet hur det är när man har mycket saker i ett förråd och det inte finns någon struktur. Då ser det fullt ut (samma sak i handväskan). Om man får kraft att organisera lite i röran upptäcker man hur mycket plats det egentligen finns. Man blir också varse att det finns saker där som faktiskt inte behöver vara där. En del kan slängas, annat ges bort, kanske till och med säljas. Ett och annat har man för den delen glömt att man har.

Jaa, så är det. Loppis för oönskade tankar kanske vore nå't. Nej, det var en dålig idé, efterfrågan lär inte vara stor. Bytesmarknad kanske vore bättre?! Nehej, nu spårar det ur. Ha en god kväll. 

Vackert väder

Promenera, uppleva konst, tvätta, läsa, sortera papper, röja i hemmet, baka, diska... 

Vad?

I natt har det snöat här. Vintern närmar sig. Jag hade tänkt äta frukost och därefter ta en promenad för att pigga upp mig efter en natts dålig sömn. Nu vet jag inte hur jag ska göra, tappade lusten lite. Inte för att det är några mängder så att jag skulle behöva snöskor. Det går alldeles utmärkt att promenera i lågskor. Marken är inte ens helt täckt. Frukosten är avklarad, jag får försöka mobilisera kraft för att ta mig ut en sväng.

Godmorgon 

Med "tanke" på mitt förrförra inlägg "Mänskligt ansvar" och en kommentar till det inlägget vill jag här vidareutveckla resonemanget lite. Som sagt, den ena av, de hittills två och kloka, kommentarerna/reflektionerna tolkar jag som att den går ut på (kanske lite tillspetsat) att inte kunna vara ansvarig för de tankar och känslor som finns inom en.

Jag håller med om att det är himla svårt att tänka sig att man kan påverka och ha ansvar för de tankar och känslor som bara finns inom en själv, de bara dyker upp och tar plats i ens inre. Men, om man tänker så här: om jag själv inte har ansvar, vem har det då? Ett svar eller en tanke om det kan kanske vara: "ingen". Om man då fortsätter tanken till: Om någon kan påverka tanken som finns i en själv, vem ligger då närmast till hands? Ja, här tänker jag ändå, åtminstone i detta nu, att det är en själv.

Tänk om det faktiskt är så att jag duger helt och hållet som jag är, med alla delar inom mig. Inklusive allt jag är rädd för, inte tycker om, skäms för, känner skuld för osv osv...

... och så har jag i alla år gått omkring i en föreställning om att jag inte duger. Jag menar framförallt den känslomässiga föreställningen. Mitt intellekt säger att jag duger helt och hållet, men sen är det det där med integrationen/mötet mellan känslan och intellektet. Det som ger en sann, sammanhållen, total och kraftfull upplevelse.

Vad har det här inneburit för mig?

Vad har jag missat?

Hur ändrar jag på den känslan?

Vilken möjlighet jag har att förbättra och förgylla livet egentligen...

*Tänker och känner vidare*

Ha en skön helg!

Jag är fullt ansvarig för mina

• tankar
• känslor
• behov
• handlingar

Jag är helt och fullt ansvarig för mitt liv.

Jag är ansvarig för avsikten med min kommunikation.

Jag är aldrig ansvarig för den andra människans reaktioner.

Jag kan bara ta ansvar för hur jag hanterar hur den andra människan reagerar.

Så här (som ovan) står det på en lapp jag har hängande på jobbet. Jag har fått den av en beteendevetare, kanske är det hon som skrivit, men det är jag  osäker på.

Vem som än har sagt eller skrivit det så det bra uttryckt, tycker jag.