Härom dagen hittade jag en artikel på E24.se om Facebook. Rubriken var "Facebook är som en tatuering du ångrar"

Vi har diskuterat Facebook på jobbet, liksom det här med barn och Internet. Några tycker det som sägs är för mycket och överdrivet. Jag själv är rädd att det ligger väldigt mycket i det internet-säkerhetsspecialisten David Holtzman, enligt artikeln, uttrycker om de privata spåren vi lämnar på Internet. Det blir onekligen svårt att ångra sig om man en gång gjort något förhastat eller ogenomtänkt på nätet. Att vi inte beaktar hoten ordentligt kan få hemska följder. Det är svårt att tänka sig att våra ungdomar tänker på sina eventuella framtidsjobb när de chattar och finns på olika forum.

Jag tänker bara på det här med bloggandet. Visst, det är som offentliga dagböcker. Ibland riktigt utlämnande. För min del finns det, vad jag vet, en person som känner till vem jag är här i bloggvärlden. Naturligtvis kan det finnas fler. Tanken finns där hela tiden och påverkar förstås en del vad jag uttrycker. Nu pratar jag bara om det synliga. Alla spår jag lämnar efter mig bara genom att surfa och googla vågar jag inte ens tänka på. Huuu då! 

Jag känner avund. Det är en hemskt känsla och riktigt pinsam att erkänna, till och med för mig själv. Jag skäms just nu över min avund.

Likväl finns den äckligt påtagliga avunden inom mig. Den har med stor kraft tagit sig igenom många av mina starka försvar och barriärer och blivit tydligare för mig under dagen. 

Jaaa.... suck! Rent logiskt förstår jag att det är något bra med det också. Den får komma fram, eller rättare sagt - den tar sig fram och visar sig. Den vill säga mig något. Jag är kanske lite mer beredd att lyssna. Jag kan lära mig något av den. 

Avund är en ärlig last. Medlidande är en oärlig dygd.

Ruth Greiber

...har inte bestämt mig för vad jag tycker om Ruth Greibers citat. 

Under kvällens hushållsbestyr har jag bland annat funderat över vad som är det största hindret mitt liv. Resultatet är en rätt klar och smärtsam insikt/formulering, nämligen: Jag är själv det största hindret i mitt liv.

...fan fan fan, som Thåström (tror jag) har en låt som heter. Visst... - fan!!! 

... men, vid närmare eftertanke inser jag också att om någon kan påverka detta så är det jag själv. Alltså, en möjlighet. Nu återstår bara den delikata frågan: Hur ska det gå till?

Ingen som vet, ingen som vet... Inte just nu i alla fall. Som jag brukar säga, det är nog ett viktig del i processen. Lägger man sedan till något jag brukar luta mig mot och tror på: Om frågan är formulerad har man halva svaret.  Ja, då finns det hopp.