Imorgon är det dags för begravning igen - min storebrors. Hur blir det? Det visar sig förstås. Naturligtvis känns det jobbigt... min mammas "mantra" kommer väl till pass en sån här gång. "Det måste gå"

Igår skrev jag om avund. Självklart finns den också, men idag hade jag ett samtal med en kvinna som fick mig att tänka i nya banor om det jag känner.

Det handlar om att sorgen. Sorgen måste få ta plats...Den tar sig olika uttryck för olika personer i olika stadier. När vi pratade om det jag igår trodde var avund framträdde det "i en annan färg" (som en nära person brukar uttrycka det). Det handlar nog snarare om sorg, och där jag befinner mig tar den sig uttryck på ett sätt som blev avund. 

Ojojoj, vad virrigt och osammanhängande och vagt det låter. Inte konstigt, det är ju så det känns.

Vem vet, imorgon kanske det har ännu en annan färg?