Jag hittade denna på Fru Fundersams blogg. Hon hade i sin tur hittat den på Aftonbladets nätupplaga. Det är Nina Hemmingsson som skapat den.

På min brors begravning träffade jag för första gången dessa två kvinnor. Det var ett betydelsefullt och varmt möte. Kvinnorna utstrålade kärlek och värme. De har levt och varit närmare min bror än jag själv. Den ena kvinnan var min utvecklingsstörde brors gode man och den andra en före detta näransvarig till honom.

Min bror har varit väldigt närvarande i mitt liv, och påverkat mycket i framförallt min uppväxt men även i mitt vuxna liv. Detta trots att han till största delen levt sitt liv på institution och gruppboenden på geografiskt andra platser än jag bott och att jag mycket sparsamt och sporadisk haft kontakt med honom.

Skuld och livliga fantasier om hans tillvaro har tagit plats i mitt liv. Av olika anledningar har jag inte förmått engagera mig i sådan omfattning jag någonstans hade önskat. Jag har gjort det som varit möjligt för mig... Hur som helst, dessa två kvinnor berättade en hel del om min bror. De berättade om hans egenskaper och en del episoder. Det var roligt och viktigt att får ta del av dessa berättelser. De slår omkull en del av mina "fantasier". Jag blev glad och nästan lite lättad.

Jag känner igen en hel del av det de beskriver och jag blir mer nyfiken.

Igår eftermiddag var vi på min brors begravning. Den var otroligt vacker. Det blev ett fint avslut, något riktigt fint att minnas.

Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva förmiddagen. Ångesten och förtvivlan var otroligt stark. Men, som du märker gjorde jag det. I mina största tvivel över min överlevnad valde jag att ringa en man (en speciell man). Det visade sig vara riktigt lyckat... Rädd var jag, minst sagt... Förmodligen bedömde jag att jag inte hade något att förlora, och så hade jag förstås en känsla och förhoppning om att bli mött. Att visa mig i det skicket,,, Hur skulle det bli? Tänk om jag skulle bli avvisad, inte mött. Nå't så smärtsamt tror jag inte jag skulle klara. Det blev ett bra samtal. Efteråt kände jag mig mer "hel". Han fanns där, han höll. Under begravningsakten kände mig närvarande, deltagande. Det var en svår, men fantastisk upplevelse.

Rädslan finns kvar, men jag jobbar på att ta in och våga lita på det som hände. Att förstå att min rädsla för mig är reell och ska tas på allvar, men den oändligt mycket större än den skulle behöva vara.

"Den som aldrig känner ångest saknar fantasi"

Herta Müller, rumänsk författarinna bosatt i Tyskland 

Om det är så måste jag ha en väldig fantasi...