Häromdagen var jag på ICA. Stod vid återvinningsautomaten, bakom ett ungt par. En liten tunn tjej och en hyfsat ståtlig, ung och stilig man. Maskinen krånglade och hakade upp sig. Själv hade jag inte bråttom, utan betraktade det unga paret i lugn och ro. Förundrad över hur denna unga stiliga man kunnat välja den lilla tunna, väldigt flickaktiga och tillsynes ömtålig flickan. Han var lång, mörkhårig, hade snygga skor, snygga byxor och en jacka/rock. Hon hade ett par hängiga, noppriga joggingbyxor, en lite halvslabbig jacka och en handväska som var en kopia på något flärdfullt märke jag inte minns namnet på. Hon var verkligen söt, men också otroligt flickaktig. Herregud, tankarna for åt både det ena och det andra hållet. Jag besparar er mina fantasier i den frågan.

Om jag kunde komma till saken någon gång! När de pantat färdigt. (Pantaaa mera.... panta meeera... Det satt en stor dekal med den mörkhyade kvinnan från TV-reklamen på återvinningsapparaten.) Nåväl, när de var färdiga och spatserade mot köttdisken följde jag dem med blicken. Det klack till i mig! En stor sån där äcklig mager spindel kröp på hennes rygg. Den tog upp halva bredden på den späda tjejen. Till min förvåning stod jag bara kvar. Alltså, jag gick inte fram och informerade eller tog bort den där otrevliga spindeln. Som ett fån stod jag där och bara tittade på. Hhmmm. Undrar varför?

Det är ett under att inte mina fingrar är kroniskt skrynkliga av disken. Jag tycker att alltför mycket tid ägnas åt denna aktivitet. Jo, jag vet att det är nödvändigt.... jag vet. Allt är inte är inte jättekul. Det finns ju faktiskt fördelar med allt, även om de ibland är svåra att upptäcka. Som jag säkert sagt tidigare så är ju disktiden en tid man har med sig själv. Tankar och känslor får utrymme. 

Ett diskobjekt idag var höstens första risgrynsgrötskastrull. Efter ett par kok brukar jag få in snitsen och undvika ett tjockt brunt lager i botten av kastrullen. Jag kan säga så mycket att så var inte fallet den här gången. Det var ändå med viss tillfredsställelse jag sanerade denna jättekastrull. Sonen har uppskattat och i ett nafs ätit slut på mitt storkok. Det är ju tacksamt.

Nu doftar det i alla fall gott härhemma. Extra gott upplever jag nog doften, då den snart 14-åriga sonen bidragit en hel del till kvällens måltid. Vi har haft en skön stund tillsammans i köket. I ugnen finns nu en gratäng med potatis, kålrot, gul lök, purjolök, vitlök, ost, kryddor och en gräddmjölkblandning. Salladen fick jag fixa själv, men det är alldeles ok. Snart kommer vi att sitta där tillsammans och förhoppningsvis njuta av god mat och en trevlig pratstund.

Om det är sant

att varje dag är ett helt liv

så är den här dagen oändligt viktig.

Tomas Sjödin, författare