Igår eftermiddag var vi på min brors begravning. Den var otroligt vacker. Det blev ett fint avslut, något riktigt fint att minnas.

Jag var övertygad om att jag inte skulle överleva förmiddagen. Ångesten och förtvivlan var otroligt stark. Men, som du märker gjorde jag det. I mina största tvivel över min överlevnad valde jag att ringa en man (en speciell man). Det visade sig vara riktigt lyckat... Rädd var jag, minst sagt... Förmodligen bedömde jag att jag inte hade något att förlora, och så hade jag förstås en känsla och förhoppning om att bli mött. Att visa mig i det skicket,,, Hur skulle det bli? Tänk om jag skulle bli avvisad, inte mött. Nå't så smärtsamt tror jag inte jag skulle klara. Det blev ett bra samtal. Efteråt kände jag mig mer "hel". Han fanns där, han höll. Under begravningsakten kände mig närvarande, deltagande. Det var en svår, men fantastisk upplevelse.

Rädslan finns kvar, men jag jobbar på att ta in och våga lita på det som hände. Att förstå att min rädsla för mig är reell och ska tas på allvar, men den oändligt mycket större än den skulle behöva vara.

"Den som aldrig känner ångest saknar fantasi"

Herta Müller, rumänsk författarinna bosatt i Tyskland 

Om det är så måste jag ha en väldig fantasi... 

ordets makt...

tankens kraft...

känslans......?...

...nå't större, mer totalt, ibland svårdefinierbar men ändå stark, kraftfull, total, förlamande.... styrande 

När botten är nådd har man i alla fall fast mark under fötterna.

Okänd 

Har du någon gång tänkt på hur många beslut man behöver ta varje dag? Det har jag gjort!!! Jag kan berätta att det är oändligt många. De allra flesta av de dagliga besluten som behöver tas tänker man inte på att man tar. Då menar jag om man är i ett hyfsat skick... eller hur jag ska uttrycka det.

Jag är nog inte i så bra skick... Det innebär att att varje situation då jag måste ta ett beslut, stort eller litet, blir stor och svår... mycket svår. Allra tydligast är nog att de små vardagliga besluten, som jag annars inte tänker på att jag tar, tornar upp sig framför mig.. och liksom kräver beslut av mig. 

Hittade följande citat om beslut:

Ett beslut är ofta beviset på att man blivit trött på att tänka.

Okänt ursprung

Imorgon är det dags för begravning igen - min storebrors. Hur blir det? Det visar sig förstås. Naturligtvis känns det jobbigt... min mammas "mantra" kommer väl till pass en sån här gång. "Det måste gå"

Igår skrev jag om avund. Självklart finns den också, men idag hade jag ett samtal med en kvinna som fick mig att tänka i nya banor om det jag känner.

Det handlar om att sorgen. Sorgen måste få ta plats...Den tar sig olika uttryck för olika personer i olika stadier. När vi pratade om det jag igår trodde var avund framträdde det "i en annan färg" (som en nära person brukar uttrycka det). Det handlar nog snarare om sorg, och där jag befinner mig tar den sig uttryck på ett sätt som blev avund. 

Ojojoj, vad virrigt och osammanhängande och vagt det låter. Inte konstigt, det är ju så det känns.

Vem vet, imorgon kanske det har ännu en annan färg?

Härom dagen hittade jag en artikel på E24.se om Facebook. Rubriken var "Facebook är som en tatuering du ångrar"

Vi har diskuterat Facebook på jobbet, liksom det här med barn och Internet. Några tycker det som sägs är för mycket och överdrivet. Jag själv är rädd att det ligger väldigt mycket i det internet-säkerhetsspecialisten David Holtzman, enligt artikeln, uttrycker om de privata spåren vi lämnar på Internet. Det blir onekligen svårt att ångra sig om man en gång gjort något förhastat eller ogenomtänkt på nätet. Att vi inte beaktar hoten ordentligt kan få hemska följder. Det är svårt att tänka sig att våra ungdomar tänker på sina eventuella framtidsjobb när de chattar och finns på olika forum.

Jag tänker bara på det här med bloggandet. Visst, det är som offentliga dagböcker. Ibland riktigt utlämnande. För min del finns det, vad jag vet, en person som känner till vem jag är här i bloggvärlden. Naturligtvis kan det finnas fler. Tanken finns där hela tiden och påverkar förstås en del vad jag uttrycker. Nu pratar jag bara om det synliga. Alla spår jag lämnar efter mig bara genom att surfa och googla vågar jag inte ens tänka på. Huuu då!